Jag har aldrig tidigare läst en bok av Denise Rudberg. Efter ”Dancing queen” är jag helt säker på att jag kommer läsa fler. Åtminstone kommer jag sluka nästa del i denna planerade bokserie, för det finns något otroligt fångande med såväl handling som karaktärer. ”Dancing queen” utspelar sig i Stockholm under 1970-talet, och bokens huvudkaraktärer är två kvinnliga poliser – Karin ”Kaiser” Johansson och Agneta Thorén.
Själv är jag född 1985 och har givetvis inga minnen av hur Sverige var på 70-talet. Men skildringar av både miljö och kultur känns väldigt genuina. Allt ifrån hur folk pratar, musiken man lyssnar på, vad man äter och hur vardagen ser ut. Som kvinna blir man ungefär noll sugen på att jobba inom poliskåren på 70-talet, den saken är säker. Både Karin och Agneta får på olika sätt kämpa hårt för bara sin rätt att existera på arbetsplatsen och den existensen är präglad av sexism, ojämlikhet och regelrätta sexuella trakasserier. Tyvärr även det troligtvis helt genuint skildrat.
Detektivarbete i tempo som bjuder in
På sistone har jag kommit på mig själv med att mer och mer uppskatta deckare som utspelas i historisk miljö. Moderna kriminalromaner måste förstås skildra brottsutredningar så som de ser ut, där mycket kretsar kring datorer, teknisk övervakning och andra digitala lösningar. I ”Dancing queen” sker allt polisarbete analogt. Rapporterna skrivs på skrivmaskin, stora delar av handlingen utspelar sig på plats hos polisens arkiv där Agneta får anställning. När Karin ska ta kontakt med potentiella vittnen så är de knappast en Google-sökning bort. Här anlitas nummerupplysningen, man får köra runt inne i stan och leta tills man hittar den man söker, eller planlöst knacka dörr för att förhoppningvis till slut hamna rätt.
Det gör något med tempot i boken. Trots att ”Dancing queen” i princip omgående kastar läsaren in i berättelsen så finns det utrymme för mig som läsare att komma in i miljön och hänga med när tempot skruvas upp. Själva handlingen är dessutom mycket fint konstruerad. Mycket är klart inspirerat av verkliga händelser, som dramat på Västtyska ambassaden 1975 och Geijer-affären i slutet av 70-talet. Sen finns huvudkaraktärernas personliga livsöden fint invävda däremellan. Det är väldigt lätt att känna för och med Karin och Agneta, även när framför allt den senare tar beslut som föräldrar år 2023 nog kan tycka skaver både på ett och annat sätt.
”Dancing queen” är läsnjutning trots abrupt slut
Det här är en bok som jag verkligen njöt av att läsa. Utom just de sista minutrarna. För sällan har jag stött på ett slut så frustrerande som det i ”Dancing queen”. Jag ska på intet sätt spoila själva handlingen, men jag vill ändå ta upp slutet. Det har väckt reaktioner hos både mig och andra jag känner som läst boken. Faktum är att det är tveksamt om man ens kan kalla det ett slut? Jag är helt öppen för idén att en bok kan vara en del av en serie. Att det finns en övergripande historia som löper som en röd tråd genom flera böcker är ju ett vanligt grepp. Men jag hade velat se något slags avrundning i det sista kapitlet av ”Dancing queen”.
Nu blir blir man som läsare lämnad med en dubbel känsla. Dels en stor längtan efter att få läsa vidare. Dels vanmakt över att ha lämnats hängande mitt i en av bokens mest actionfyllda scener. Den rumphuggna känslan lär jag dock komma över så snart nästa del Denise Rudbergs bokserie om kvinnliga poliser på 70-talet publiceras. När det blir verkar det inte finnas något datum för än. Men det råder inga tvivel om att jag vill läsa mer av ”Dancing queen”, vet mer om hur det ska gå Karin och Agneta.
Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
Köp ”Dancing Queen” hos: Adlibris
Köp ”Dancing Queen” hos: Bokus
