Full disclosure: jag känner Lois Ekengren en smula. Egentligen inte närmare än att vi har samma meme-humor, pratar när vi springer på varandra i grannskapet och har följt varandra under väldigt många år i sociala medier. Min spontana tanke när jag fick höra att Lois hade skrivit en bok var: ”Fan vad nice, Lois är skitrolig”. Och visst tar hon med sig humorn i skrivandet. Hennes debutroman ”Alla går vidare” får mig att frusta till högt ute bland folk flera gånger. Men låt oss reda ut en sak på direkten! ”Alla går vidare” är INTE en feelgood. Det är faktiskt en chick lit!
Vad är det för skillnad på chick lit och feelgood?
Nu kanske du undrar om inte chick lit och feelgood är samma sak? Nej, det är det absolut inte. Det är två besläktade genres. Men när feelgood klev in på scenen, försvann nästan all chick lit i ett nafs. I de artiklar jag läst om detta, spekuleras det i om det är för att chick lit-läsaren blivit äldre. Chick lit har ofta något yngre karaktärer, mellan 25-35. De är i början av sin karriär, lever i lite trassliga förhållanden och vill något mer med sina liv. I feelgood har karaktärerna blivit lite äldre. De är ofta 40+ och de vill gärna lämna sin etablerade (om än inte alltid särskilt framgångsrika) karriär bakom sig för något nytt och livsförändrade. I feelgood flyttar ofta huvudrollsinnehavaren långt från storstan, medan i chick lit jagar hon vidare på meningen med livet i city. I feelgood vet vi att det alltid kommer sluta väl, medan slutet i chick lite inte är lika givet och ofta mer bitterljuvt.
”Alla går vidare” är ett medvetet försök av Ekengren att ta tillbaka chick lit-genren, och detta måste jag applådera! Jag har saknat chick lit, även om jag numera är i den åldersgrupp som feelgood kanske i huvudsak riktar sig mot.
När livet mest står och trampar
I ”Alla går vidare” får vi lära känna Hanna. Hon är kring 30 och har fastnat i sitt jobb som butiksbiträde på NK. Hennes sambo och hennes vänner har kommit igång med sina karrirärer – hon har till och med en influencer i sin bekantskapskrets (boken utspelar sig 2014-2015). Hanna är högst medveten om att hennes liv står och stampar lite och frågan om hon och Jonas ska skaffa barn är aktuell. Men så tar Hanna en riktig pangfylla under en kompis bröllo. Hon lyckas såra både sin sambo och sin bästa vän inom loppet av bara några minuter. När de kommer hem från festhelgen känner hon att det är något som helt klart skaver, men Hanna har svårt att sätta fingret på vad.
Hanna är väldigt relaterbar. Även om det naturligtvis är lätt att ifrågasätta hennes beslut ibland, så är det ändå beslut som inte känns orimliga att man själv skulle ta. Hanna befinner sig mitt i en liten puttrande livskris, på det sätt man kan finna sig i just runt 30. Jag minns att min 30-årsdag var den födelsedag jag hittills haft svårast att förlika mig med. (Men fråga mig gärna igen om 2 år när jag snart fyller 50, om jag känner annorlunda.) Det är lätt att förstå hur det kryper i kroppen på henne när hon letar efter den där pusselbiten som ska ge henne svaret på frågan vad det är som inte stämmer. Naturligtvis hittar hon den så småningom, vilket får allt att ställas på sin spets.
Livskris som katalysator för förändring
Alla livskriser stormkokar inte, vilket heller Hannas inte heller gör genom hela boken. Istället puttrar den på ett sådant sätt som själv skulle få en att ilsket känna: men koka då, eller slappna av” Och precis när man inte tittar så noga, det är då kastrullen börjar koka och PANG så kokar den över. Det suger varje gång, men det är också då förändringarna sker. Lägger man tarotkort skulle man säga att det är ett typiskt Tornet-moment. Om ”Alla går vidare” hade inletts med ett kapitel hos en spåkvinna, hade Hanna tveklöst dragit Tornet.
Lois Ekengren lyckas helt klart att att servera en härlig dos chick lit. Det bästa är att detta faktiskt ska bli en bokserie där vi får följa fler av personerna i Hannas kompisgäng. Jag hoppas på att vi ska få möta gapiga influencern Ronya igen. Så feisty som hon är skulle intrigerna trängas kring henne.
