”Pythian pratar” är Liv Strömquists tionde seriealbum och den här gången är temat ”självhjälp”. Kul, tänker jag. Det här är nämligen ett område i vilket jag har åsikter. Många och starka åsikter. En självhjälpsbok mot självhjälp låter därför perfekt. Sedan slår jag upp första uppslaget och möts av en skönhetsinfluencer som använder en ansiktsstav med mikroström. Jag möts av den något obekväma frågan: är JAG en av dessa självutnämnda experter? Jag har skönhetsbloggat i snart 19 år och skriver om skönhet i min yrkesroll. Är det mig som läsarna får möta i inledningen av ”Pythian pratar”? Jag gör det enda rätta: slår i från mig, förnekar, förtränger och fortsätter läsa.
Gedigen research och obekväma insikter
Det blir snart tydligt att ”Pythian pratar” vilar på en grund av riktigt gedigen research. Här får vi möta filosofer, psykologer, sociologer och poeter som förklarar olika självhjälpsfenomen (ja, selfcare och 5 am club, jag tittar på er). Och inte minst: vi får möta iterationer av olika sorters influerare, coacher och poddare. Samma typer som vi dagligen möter i våra sociala medier. Ni vet hen som gått in i väggen, men nu blivit livscoach för att ledsaga andra på den rätta vägen mot harmoni och lycka. Hen som går upp klockan 5.00, 4.30, 4.00, och har hunnit med en hel arbetsdag av sysslor och livsfrämjande aktiviteter innan vi andra ens tryckt på snooze en sista gång. Eller manfluencern som lär män att locka kvinnor genom att vara avståndstagande och avfärdande. Mmm, vilket liv vi skapat för oss själva, när man tänker efter.
Jakten på lyckan och övervakning av döden
”Pythian pratar” slår huvudet på spiken i så många fall att det nästan slutar att vara roligt. Istället får boken mig att tänka: vad är det jag håller på med egentligen? Går mitt liv också ut på att fanatiskt jaga lyckan och vad är egentligen lycka idag om inte ytterligare en handelsvara som någon annan tjänar pengar på? Är döden även min fångvaktare när jag böjer och springer och försöker att göra smarta val för att minimera riskerna för att möta min oundvikliga död för tidigt?
När jag skriver att det slutar vara roligt, menar jag inte att ”Pythian pratar” slutar vara bra. Faktum är att den är utmärkt och ett lättillgängligt medel för att få sig en liten omruskning och en ännu större tankeställare. Inte bara för de som fastnar i en cirkel av självhjälpsböcker, utan även för oss andra som på något sätt tror att vi inte berörs av den självhjälpskultur vi numera lever i. För det är klart vi gör. Skrapar man bara lite på ytan, vilket man lätt börjar göra redan efter första kapitlet av ”Pythian pratar”, inser man snabbt att väldigt många av våra ”borden” och ”måsten” är något vi ägnar oss åt för att någon sagt till oss att det är bra.
En obekväm fråga hänger kvar: Är detta jag?
När jag sitter där med min gua sha och tarotkort en kväll just när jag läst klart ”Pythian pratar” slås jag av en skrämmande tanke. Herregud, tänk om det slutar med att även jag schemalägger en dansstund varje onsdagmorgon till Beyonces Lemonade; inte för att jag tycker det är härligt att dansa, utan för att det ”är bra att dansa”. Och därmed skapar ytterligare ett måste i jakten på lyckan. Hemska tanke. Men lägger jag bort min gua sha för det? Nej, för tänk om den, trots allt, är vägen till ungdomens källa och evig lycka? Chansen är liten till ingen, men jag kommer fram till att det vore onödigt att riskera något. Sedan googlar jag, bara för säkerhets skull, Beyoncé Lemonade.
Underbar recension! Även för mig som inte vet vad gua sha är och aldrig hört om en ansiktsstav. 😅 Men blev väldigt sugen på att läsa!!
TACK! Ha ha, jag tänker att du ska vara lite glad över att du inte hört talas om ansiktsstavar som ger en små mikroströmmar rakt in i huden. Men ja, LÄS! Den är otroligt underhållande och gör en samtidigt rätt arg på vår samtid. Den perfekta kombon!