I samma stund jag hörde att Mats Strandberg var på väg att ge ut en ny bok, började jag vänta. ”Musan” släpptes den 14 maj. Då kastade jag mig över den lika hungrigt som jag kastat mig över Strandbergs tidigare böcker. Här finns utrymme för att jämföra mig med hans blodtörsta vampyrer i ”Färjan”, det är helt ok. Det finns en handfull författare som får mig att stanna uppe hela natten för att läsa klart. Mats Strandberg är en av dem.
Om skrivande och bristen på kulturellt kapital
När skrivkrampen slår klorna i deckarförfattaren Hedda Strömberg hotar livet att rämna. Hon är frånskild med en ekonomi som svajar. Hennes son Hugo behöver mer än hon innerst inne alltid orkar ge. I ett sista försök att hitta tillbaka till skrivandet tackar hon ja till en inbjudan från kollegan David Ridings. Han är en framgångsrik författare och före detta vän som alltid väckt både beundran och avund hos Hedda. Hans familjs lantställe, Villa Thamyris, visar sig vara mer än bara en fristad på landet. Det är ett kulturarv i sten mättat med historia och makt.
I den ståtliga villan, där de konstbehängda väggarna en gång omfamnade 1800-talets kulturelit, vaknar något i Hedda. Orden kommer tillbaka. Flera av konstverken som nämns finns på riktigt. En snabb googling ger berättelsen ytterligare djup och nyanser. Men med inspirationen väcks också något annat – en gnagande känsla av att något inte står riktigt rätt till. För varje sida hon skriver tycks hon dras djupare in i villans gåtfulla stämning. Och när sonen Hugo ansluter lagom till midsommar, blir det tydligt att skapandet kan kosta mer än hon någonsin kunnat ana.
Inledning som nästan känns lite mysig
I ”Musan” kan jag visserligen vädra ett underliggande obehag ganska tidigt i boken, men samtidigt hade jag blivit noll förvånad om den myste på och visade sig vara en riktig feelgood. För den öppnar faktiskt rätt så mysigt. Hedda tar tåget till Davids sommarställe, välkomnas med öppna armar av släkten (som redan känner henne), hittar skrivinspirationen och överraskar sig själv med att känna sig lite tänd på Davids bror. Men så kommer jag på att det är trots allt Mats Strandberg som skrivit boken. Huset tornar inte bara upp sig för att det är kul. Det ruvar på hemligheter. Rören dunkar inte utan anledning. Och hur kommer det sig egentligen att hela släkten är så jäkla framgångsrik?
Nog blir det skräck av ”Musan” till slut, även om jag i vissa stunder nästan hoppas på att det inte ska bli det. Jag börjar nämligen tycka om Hedda rätt snabbt. Och vis av tidigare Strandbergska erfarenheter, vet jag att man som läsare inte kan lita på att ens favoriter tar sig igenom hela boken med livet i behåll. Man gör rätt i att vara nervös. Att pulsen skenar under den sista fjärdedelen av boken då handlingen skruvas till rätt rejält, är inget att förvånas över. Tvärtom. Jag hade blivit besviken om en pulstopp uteblivit.
Träffsäker dialog
”Musan” av Mats Strandberg har, precis som alla Strandbergs böcker, en mördande träffsäker dialog. Han är så bra på att skriva dialog att jag kan bläddra tillbaka i böcker jag läst för flera år sedan, bara för att se hur Mats har gjort. Den flyter så naturligt att det känns som om jag tjyvlyssnar. Han lyckas precis som alltid skriva fram karaktärer man känner något för, ibland irritation, ibland avund, ibland medlidande och ibland en stark kompiskänsla. Ingen av karaktärerna lämnar mig oberörd, även om jag långt ifrån tycker om dem alla. Men även i de mest diaboliska, ryms ljus, charm och humor. Det är väl detta som gör Strandbergs skräckisar lite luriga och ”Musan” vaggar verkligen in mig i en falsk trygghet. Den är inte alls lika pang på rödbetan som ”Konferensen” och ”Färjan” är. Lite mer i linje med ”Hemmet”.
Ett Strandberg-verse börjar ta form
Och på tal om Strandbergs tidigare skräckisar – ”Musan” rymmer tydliga blinkningar till både ”Färjan”, ”Konferensen” och ”Hemmet”. Det står klart att de alla utspelar sig i samma värld. Ett Strandberg-verse håller på att ta form, och jag gillar det skarpt. Här rör sig vampyrer, demoner, daimoner och slashermördare sida vid sida med helt vanliga människor. Tillsammans blir de katalysatorer för samtidsbetraktelser – när mörker och skräck ställs mot det vardagliga träder verkliga samhällsproblem fram med olustig men träffsäker skärpa.
Det enda man kan vara säker på i Strandbergs universum är att ingenting (eller ingen) är säkert. Jag är redan inflyttad – och mer än redo för nästa hemska sak att kläckas i hans fantasi.
PS. Jag tänker inte avslöja vart blinkningarna till de andra böckerna är. Om du har läst boken, kan vi jämföra easter eggs i kommentarerna. Kanske fanns det fler som jag missat?
