”Fåglarna” av Terjei Vesaas är tydligen en bok som många skrivutbildningar har på sin läslista – så även min. Inför novemberträffen hade vi just ”Fåglarna” som litteraturspår och hela gruppen var faktiskt rätt rörda efter att ha läst om Mattis och Hege. Detta visade sig nämligen vara en väldigt fin liten bok och inte minst en riktig klassiker.
Klassiker som erbjuder ett ovanligt perspektiv
På ett berg i Norge, bredvid två torra och vinpinade aspar, bor Mattis och Hege. Mattis har en intellektuell funktionsnedsättning och det är hans syster Hege som försörjer dem båda. Detta gör hon genom att sticka tröjor som hon sedan säljer i den lokala handelsbutiken. Mattis har naturligtvis försökt att skaffa jobb. Flera gånger om faktiskt. Men förr eller senare, oftast förr, är det något som inte lirar. Mattis har svårt att förstå alla de olika sociala koder som folk har en tendens att leva efter. Dessutom hyperfokuserar han på ett sätt som de allra flesta, inklusive hans syster, tycker är jobbigt och rätt irriterande.
Livet genom Mattis ögon
Men samtidigt, trots att hela byn tycker att Mattis är lite egen, är det ingen som någonsin är direkt elak mot honom. Alla vet vem Mattis är och de ger honom arbetsmöjligheter, trots att de vet att det inte kommer fungera särskilt länge. Eller är det just därför? Han får rensa betor, lära sig att hugga träd och hjälpa till med slåttern. Men till slut bestämmer han sig för att han ska bli en färjekarl. Han ska ro folk över sjön i en sliten båt. Att det inte finns någon efterfrågan på en färjekarl, det spelar inte så stor roll för Mattis. Hege uppmuntrar honom, för hon vill gärna hålla honom sysselsatt så han inte fastnar i sina egna tankar. Men en dag får Mattis en kund, som han inte bara ror över sjön. Han ror honom även raka vägen in i Heges hjärta. Hur ska det gå nu, undrar Mattis. När Hege har fått sig en käresta, finns det fortfarande plats för Mattis?
Tar snabbt plats i mitt hjärta
Detta är en så fin bok. Författaren står hela tiden på Mattis sida. Som läsare förväntar jag mig hela tiden att en katastrof ligger nära eftersom mina tankar hela tiden leder mig till ”Möss och människor”. Men gång på gång kan jag andas ut. Eller andas jag verkligen ut? Egentligen inte. Jag kan nämligen aldrig släppa känslan av att något dåligt kommer hända. Om det gör det till slut? Vem vore jag att spoila en bok? Man får helt enkelt läsa och se. Det är nämligen ”Fåglarna” värd. Mattis borrar nämligen sig snabbt in i mitt hjärta och att få se livet genom hans ögon och tankar känns som en riktig gåva.
Det är svårt att förstå att ”Fåglarna” av Tarjeej Vesaas skrevs 1957. Med några väldigt få undantag, skulle den faktiskt kunna utspela sig nu. Det är en kort bok, men den rymmer så mycket. Inte minst rymmer den ett perspektiv som jag inte särskilt ofta har stött på under min läsning. Det är unikt, det är varmt och det är stundtals alldeles hjärtskärande.
