I början av året läste och förälskade jag mig i ”Döda kvinnor förlåter inte” av Katarina Wennstam. Nu under hösten kom bok två i serien Sekelskiftesmorden ut: ”Död mans kvinna” och jag var taggad.
Kärt återseende med vännerna från sekelskiftets Stockholm
Vi får återigen möta Fredrika, Olga, Hildur och Edit. Fredrika har nu öppnat en detektivbyrå under ett påhittat manligt namn och naturligtvis i allra största hemlighet. Släktingarna hon bor hos har ingen aning och skulle absolut motsätta sig sådana här tossigheter å det kraftfullaste om de fick reda på det. Men Fredrika har ett alibi i sin gammelmorbror, som hon låtsas gå till för att läsa tidningen varje dag. Tyvärr går affärerna trögt, och hon inser att hon mest blir anlitad av män som vill ha hjälp att sätta dit kvinnor på olika sätt. Men under invigningen av Allmänna konst- och industriutställningen på Djurgården i Stockholm störtar Georg Valentin mot sin död från Katarinahissen. Fredrika och Hildur blir vittnen och Fredrika kan inte komma över känslan av att det inte var ett självmord, vilket polisen snabbt avskriver det som.
Samma höga tempo som första delen
”Död mans kvinna” har samma tempo som ”Döda kvinnor förlåter inte”. Det händer mycket och vändningarna är snabba men oftast inte helt oväntade. Det innebär dock inte att det inte är spännande, för det är det. Inte minst blir det spännande eftersom kvinnor på den här tiden (1897) inte alls hade möjligheter att röra sig ute på stan som vi har idag. Inte ens lite. Dagtid kunde det vara okej, men då skulle hon helst ha ett syfte och ett mål med sin promenad utomhus. Bäst var det förstås om hon tog en droska. Men droskor är inget för kvinnorna i denna bok. De vet nämligen hur mycket man missar om man sitter i droskans instängda boning.
I ”Död mans kvinna” är det en del av berättelsen som är så grym och brutal att den hade platsat i vilken av Natt och Dags böcker som helst. Av någon anledning hade jag lyckats förtränga den biten. Men Wennstam låter oss inte glömma. Edit lider nämligen, så klart, fortfarande av det som hände och är numera intagen på ett hospital, bekostat av förmögna Olga. Och skildringen av detta hospital är stundtals så jobbig att jag måste pausa läsningen.
”Under arbetet med boken har jag fördjupat mig i psykiatrin och hospitalvården kring sekelskiftet, och läkarkårens enorma fixering av livmodern som ansågs vara roten till allt ont och opererades bort på löpande band. Kvinnor fick utstå hemska behandlingar, exempelvis så kallad livmodersmassage där man slet och drog, och långbad då kvinnor låg fastspända i badkar i flera dygn för att bota orena tankar.”
(Katarina Wennstam på Bookmarks hemsida)
Edits berättelse engagerar mest
Berättelsen om Edit på hospitalet är oerhört jobbig, den får mig faktiskt att kallsvettas och enligt min ilskna aktivitetsklocka höjs faktiskt pulsen på riktigt under de kapitel som handlar om henne. Samtidigt är det också den del av boken som engagerar mig allra mest och som faktiskt håller mitt intresse uppe. Den andra berättelsen, den som kretsar kring mannen som föll från Katarina-hissen är lite svår att hänga med i och blir till slut lite väl långsökt för min personliga smak. Det är fortfarande en mycket läsvärd bok, men här är det inte det potentiella brottet mot en man som är det intressanta. Det är de samhälleliga brotten som genomgående pågår mot kvinnor: hur de tvingas kvar i äktenskap, hur de aldrig (eller under väldigt få omständigheter) kan bli myndiga och inte minst, som blir tydligt i ”Död mans kvinna”, hur kvinnan behandlades av vården – inte ens där var hon säker.
Jag har sett att andra sagt att ”Död mans kvinna” känns som en transportsträcka mot nästa bok. Jag kan till viss del hålla med. Nog förstår vi att händelserna i slutet av bok ett kommer komma tillbaka och bita huvudrollsinnehavarna i röven. Men inte minst hoppas jag på att någon i nästa bok kommer ge Hildurs olidliga lillebror en riktig hurring, för det förtjänar den lilla rövhatten faktiskt.
