”De hemliga breven” av Kaj Fölster, Bosse Lindquist & Janken Myrdal är en av de sex böcker som har nominerats i kategorin bästa svenska fackbok inför Augustpriset 2024. Under oktober och november är vi ambassadörer för Augustpriset och fackböckerna. Detta innebär att vi bland annat kommer läsa samtliga 6 nomineringar. Idag recenserar vi ”De hemliga breven”.
Vad handlar ”De hemliga breven” om?
Alva och Gunnar Myrdal var pionjärer inom svensk välfärdspolitik, hyllade världen över för sina insatser. De forskade, satt i regeringen och blev till och med Nobelpristagare – men deras rykte skulle senare skakas om rejält. På 1980-talet publicerades sonen Jan Myrdals bok ”Barndom” och plötsligt fick hela Sverige en annan bild av familjen Myrdal. En bild som särskilt drabbade Alva. I ”De hemliga breven” får vi för första gången ta del av privata brev och anteckningar som inte tidigare offentliggjorts, och som ger en unik inblick i deras liv och arbete från 1920-talet och framåt.
”De hemliga breven” är en bok uppdelad i fyra sektioner. Boken inleds med ett kortare förord av Kaj Fölster, Jan Myrdals syster och Jankens faster. Därefter följer Bosse Lindquists text ”Familjen som ville förändra världen”. Det är denna omkring 150 sidor långa sektion som beskriver familjen Myrdal egentligen från Jans födelse och fram till nutid. Därefter ägnas drygt 200 sidor åt återgivningar och faksimil av korrespondens och anteckningar gjorda av Myrdal-familjen. Slutligen har Janken Myrdal skrivit ett lite längre efterord, med både svar på tal och sitt eget perspektiv av såväl hans pappa Jan, som av farföräldrarna.
Tankar om ”De hemliga breven”
Min initiala tanke efter att ha börjat läsa ”De hemliga breven” var att det kändes som att komma in på avsnitt 3, säsong 5 av en skandalös tv-serie man hört andra prata om men aldrig sett själv. ”De hemliga breven” är nämligen raka motsatsen till den träiga lärobok som omslaget får den att se ut som. Inte en enda sida är seg. Bosse Lindquists text är både medryckande och spännande. Och om sanningen ska fram, en aning motbjudande. Inte hur den är skriven, utan all smutsig byk som kommer fram om släkten Myrdal.
Breven mellan Jan och hans föräldrar får mig att sitta med munnen på vid gavel av chock och misstro. Hela korrespondensen är så dysfunktionell att det är svårt att acceptera att det är sant. Som läsare fylls man med känslan av att man borde ta ställning till, välja vem eller vilka man tycker har rätt. Men tar man två steg tillbaka inser man att alla har fel och rätt på samma gång.
Den här sortens generationsöverskridande konflikt är knappast något unikt för familjen Myrdal. Jag kan känna igen det från båda sidor i mitt eget släktträd, det kan nog de flesta. Allmänintresset ligger egentligen inte i vad som sagts och gjorts mellan föräldrar och barn. Att boken existerar beror på vilka de är, inte vad de gjort mot varandra. Efter att ha slagit ihop ”De hemliga breven” känns hela läsupplevelsen som att ha råkat dra av plåstret från ett öppet, infekterat sår. Det enda man kan hoppas på nu att är att detta sår likt alla andra helt enkelt läker om man ger det tid, och låter bli att pilla mer på det.
Vem borde läsa ”De hemliga breven”?
Gillar du dokusåpor som Kardashians men önskar att de hade en finlitterär touch? Då är ”De hemliga breven” något för dig. Och gissningsvis är det här en tung kandidat för att vinna Augustpriset för bästa svenska faktabok. Boken är både välskriven och tillför något nytt till en redan pågående debatt. Och om vi får önska, kanske den även kan få sätta punkt? Men likt alla andra släktfejder som pågått sen tidernas begynnelse, verkar även släkten Myrdals plåga vara långt ifrån avslutad.
