Engelsk titel: ”The wedding people”
Det händer inte så ofta, men med jämna mellanrum klickar eller lånar vi hem samma bok. Nu senast var det ”Bröllopsgästerna” av Alison Espach som vi båda hade fått läsfeeling för. Kattis hade äntligen hamnat först i bibliotekskön på den engelska utgåvan och Anna hade skaffat den nysläppta svenska översättningen. Så vi bestämde oss för att läsa den båda två och göra gemensam sak av recensionen.
Vad handlar ”Bröllopsgästerna” om?
”Bröllopsgästerna” (engelsk titel: The Wedding people) var en av de mest omtalade romanerna 2024. Den har rosats av såväl kritiker som läsare världen över. Den vann till och med Årets bästa roman 2024 i Goodreads Choice Awards. Nu är den även nominerad till Årets bok 2025 i Bonnier bokklubbars boktävling. (Bonnier Bokklubbar är Bonnierägt, vilket även Bokförlaget Forum är).
När den nyskilda litteraturprofessorn Phoebe Stone checkar in på ett lyxhotell i Newport för vad hon planerat ska bli hennes sista kväll i livet, råkar hon bli den enda gästen som inte är där för ett påkostat bröllop. Brudens noggrant planerade vecka hotas av Phoebes närvaro – men istället för kaos uppstår en oväntad vänskap mellan de två kvinnorna.
Katarinas tankar om ”Bröllopsgästerna”
Jag läste den engelska utgåvan av ”Bröllopsgästerna” som heter ”The Wedding people”. Jag stod i kö för att få låna den en ganska bra stund. När det äntligen var min tur, insåg jag att den precis skulle släppas på svenska. Vilket sammanträffande. Jag var taggad på att läsa ”The Wedding people” men hade ändå ganska rimliga förväntningar, vis av erfarenhet och så vidare. Men här hade jag verkligen kunnat skruva upp förväntningarna, för jag älskade faktiskt ”Bröllopsgästerna” av Alison Espach.
Otroliga dialoger som är både roliga och smärtar till
Dialogerna i den här boken är perfekta och huvudkaraktären Phoebe är rasande rolig och uppfriskande rak. Detta har hon dock inte alltid varit, blir vi snabbt varse. Hon har nämligen levt sitt liv i en strävan efter att vara så normal som möjligt. Hon har, tillsammans med sin make (ex), haft som motto att inte sticka ut. År efter år har de hållit sig till saker de känner och kan. Man skulle kunna drista sig till att kalla dem lite småtråkiga. Kanske inte så konstigt då, att förhållandet till slut svalnade? Men det är inte bara rutinerna som gjort att förhållandet gått på just rutin. Det är istället när de inser att deras gemensamma liv inte kommer att spela ut exakt som de planerat, som relationskrisen blir ett faktum.
Phoebes liv tillsammans med sin ex-make målas upp för oss parallellt med att hennes vistelse på lyxhotellet i Newport lockar fram nya sidor hos henne. Nya vänskaper gror, vilket gör att Phoebe äntligen börjar lära känna sig själv. Och det är just i denna upptäckt av hennes egentliga jag, hennes röst, hennes vilja och drömmar, som den verkliga behållningen av berättelsen ligger i för min del.
Rolig och ömsint på en och samma gång
Det är en bok som lyckas vara både ömsint och väldigt rolig på en och samma gång. Är den för glättig för att handla om självmordsplaner? Nej det vet jag inte om jag tycker. Den har helt klart en annan ton än vad man har kommit att förvänta sig om böcker som till stor del handlar om psykisk ohälsa. Det är dock just kombinationen av ämnet med tonen som gör att ”Bröllopsgästerna” sticker ut. Språkligt påminner den en hel del om Emily Henry, och den är precis lika lättläst.
Bröllopsgästerna är den sortens bok där man ”bara ska läsa en sida till” och så plötsligt har man läst halva boken. Jag tycker att ”The Wedding people” har ett annat djup än vad Henrys böcker brukar landa i och en annan språklig skärpa. Vid det här laget vet ni ju hur mycket jag älskar Henry. Så det säger en hel del om hur mycket jag tyckte om ”Bröllopsgästerna”.
Jag som själv skriver (shout out till alla som läst eller läser kreativt skrivande på ett eller annat sätt), blev helt till mig av formuleringarna som Espach trollar fram i denna bok. Den är så tjusigt skriven. Hade det inte varit en biblioteksbok, hade jag klottrat och highlightat och gjort anteckningar i marginalen för glatta livet. Det kanske helt enkelt får bli ett köp, trots att jag redan har läst den.
Fem av fem från mig!
Annas tankar om ”Bröllopsgästerna”
Alltid när jag skriver om en bok som bara är i närheten av att kunna kategoriseras som feelgood så känner jag mig nödgad att nämna att jag inte brukar läsa feelgood. Att jag inte brukar känna en koppling till den typen av böcker. Men frågan är hur sant det är? För även om ”Bröllopsgästerna” är en krokig väg mot en härlig känsla i magen, så är det onekligen så man känner när boken är utläst. Och jag känner verkligen en koppling till Phoebe. Har vi inte alla någon gång, om än bara i en kort förtvivlad stund, lekt med tanken att kasta av oss alla förväntningar och måste och bara göra det vi känner för? Vara helt ärlig mot de omkring oss? Prata med varandra på samma sätt vi tänker för oss själva?
Den enda gången ”Bröllopgästerna” oroar mig lite, är när handlingen verkar utveckla sig exakt så som jag förväntar mig att den ska göra av feel good. Något som skulle göra mig besviken. För det som känns så uppfriskande med Phoebes uppvaknande är hur hon hela tiden hamnar i invanda spår men fortsätter våga ta av i ny riktning. Men Alison Espach verkar ha samma dröm för Phoebe, och slutet är i mina ögon riktigt tillfredsställande. Man får inte svar på alla frågor. Men man får den där bestämda, peppigt självständiga känslan som när man bestämt sig för att NU gör jag det. NU börjar jag söka efter mina egna svar.
Med det inte sagt att ”Bröllopsgästerna” helt saknar klyschor. Vissa förvecklingar i handlingen ser man komma på mils avstånd. Men även det är trevligt. För deprimerade Phoebe, stressade bruden Lila, sorgsna brudgummen Gary, och hans vilsna dotter Juice – de är så härliga och rikt utmejslade karaktärer att man vill det bästa för dem allihopa. Dessutom blandar Alison Espach på ett underbart sätt in litteraturanalyser och 1800-talshistoria på ett sätt som ger både Phoebe och boken ytterligare en dimension. ”Bröllopsgästerna” är en underbar bok som ja, får mig att feel good, men på vägen dit får mig att känna en massa andra känslor också.
