Under året som gått, har vi läst en hel del böcker. Mycket nytt, många äldre och ett gäng som har flera decennier på nacken. Men vilka var de bästa böckerna vi läste under 2023? Här är våra personliga favoriter bland böckerna vi läst senaste 12 månaderna, gamla som nya.
Katarinas favoritböcker 2023
”Ljuset vi inte ser” av Anthony Doerr (2015)
Ljuset vi inte ser är en bok med nära 10 år på nacken. När den blev aktuell som miniserie på Netflix kände jag mig äntligen manad att plocka upp den. Och vilken bok! Fantastiskt språk och en stillsamt intensiv skildring av andra världskriget. Hur står sig filmatiseringen gentemot boken? Jag har ingen aning. Egentligen klarar jag inte riktigt av krigsskildringar just nu, men med bland annat mina favoriter Hugh Laurie och Mark Ruffalo i rollbesättningen, känns den helt klart lovande. Jag har inte hunnit skriva en recension av denna ännu, men det ska på intet sätt kasta någon skugga över boken.
”Jävla karlar” av Andrev Walden (2023)
Det är inte ofta böckerna som jag har älskat under året inte bara blir nominerade till Augustpriset och sedan dessutom vinner (det har bara hänt ett par gånger tidigare, och då i barn- och ungdomskategorin samt facklitteratur) – men Andrev Waldens bok Jävla Karlar är ett lysande undantag. Rolig, sorglig men framför allt väldigt kärleksfull. Detta är en bok att njuta varje ord av.
”Straff” av Ann-Helen Laestadius (2023)
På tal om författare jag hejat på och glatts över vinst av Augustpriset; när Ann-Helen Laestadius vann Årets barn- och ungdomsbok på 2016 års Augustgala, var jag överlycklig. Jag saknade verkligen ”Straff” bland de nominerade böckerna i år. Visserligen brukar inte böcker i en pågående serie nomineras, men Sápmitrilogin består av fristående böcker så jag tycker gott att denna borde ha funnits bland nomineringarna i år.
”Teatern vid stranden” av Joanna Quinn (2023)
När den tillträdande Drottningen av England och Jenna Bush Hager valde ut Teatern vid stranden som bok till The Today Show Book Club kan man säga att denna debut från Joanna Quinn fick en rejäl skjuts publicitetsmässigt. Och det var den väldigt värd. I denna släktsaga får vi följa syskonen Seagrave från barnaben och genom deras olika insatser under andra världskriget. Alla tre hittar sin plats, trots en ganska annorlunda uppväxt. Och tillsammans har de alltid sin teater byggd av ett valskelett.
”Olive Kitteridge” av Elizabeth Strout (2011)
Olive Kitteridge var en av de första böckerna jag läste i år. Jag hade den som sängbok, vilket innebar att det gick ganska långsamt. Det gjorde ingenting, för denna bok från 2011 är ett storslaget livsporträtt av en så kallad besvärlig kvinna. Åh, jag älskade hur denna bok var uppbyggd med berättelser som inte sällan handlade om någon helt annan än Olive, men där Olive alltid spelade en stor roll. En helt unik bok som skänkte både glädje och sorg eftersom det fanns rum för ett helt liv av känslor. Rekommenderas varmt, trots att jag inte har skrivit om den tidigare här på Bläddrat.
”Min lyckliga plats” av Emily Henry (2023)
Emily Henry har senaste åren raskt klättrat upp på platsen som min favorit bland feelgoodförfattare. Jag är inte direkt unik. Emily Henry vann nämligen nyligen Årets bästa romance för tredje året i rad i Goodreads Choice Awards. Colleen Hoover må toppa försäljnings- och söklistorna, men det är helt klart Emily Henry som vinner våra hjärtan i längden. Det var med ”Min lyckliga plats” Henry vann i år och även om det inte är min personliga favorit av henne, är det en riktigt mysig feelgood som jag rekommenderar alla som vill ha lite sommarfeeling i mörkaste vintern.
Annas favoritböcker 2023
”Know my name” av Chanel Miller (2020)
Chanel Millers namn är okänt för många, medan Brock Turners namn är känt över stora delar av världen. I januari 2015 våldtog Brock Turner en kvinna bakom en sopcontainer inne på Stanford University. Rättsfallet blev mycket uppmärksammat i media och under många år förblev Chanel Miller anonym. Men i ”Know my name” väljer hon att berätta sin historia. Trots att detta var en av de första böckerna jag läste år 2023 så är det en av de som jag minns allra starkast.
”Amerikansk jord” av Jeanine Cummins (2020)
Det är lätt att vara skeptisk till böcker utvalda av kändisars bokklubbar men Oprah visste vad hon gjorde när hon la fram ”Amerikansk jord”. Boken bjuder på rakt igenom spännande läsning, med förvecklingar som ofta leder åt ett annat håll än vad de brukar. Den reality check man som trygg, svensk medborgare får av att läsa om en brutal flykt undan våld och en hopplös framtid väcker många känslor. Särskilt som allt känns så äkta, som om ”Amerikansk jord” vore ett dokumentär reportage snarare än en fiktiv bok.
”Kirke” av Madeline Miller (2018)
Av en märklig slump läste Katarina och jag samtidigt Madeline Millers bok ”Kirke” i somras. Jag snubblade över den på Fårösunds bibliotek på Gotland, Katarina hade haft den stående i bokhyllan sen en lång tid tillbaka. Vi blev båda mycket tagna. För mig var ”Kirke” en bok som jag hört hyllats men inte trodde skulle vara något för mig. Jag hade fel. Miller har tagit klassiska karaktärer ur grekisk mytologi och blåst liv i dem på ett sätt som gör att de fastnar i både en hjärta och sinne.
”Mord enligt manus” av Dennis Magnusson (2021)
Efter många av år av svenska deckare så känner jag mig ofta rätt mätt på ständigt samma koncept, bara i ny skrud. Men ”Mord enligt manus” överraskade mig rejält. Både i att premisserna kändes nya och fräscha, och i själva stilen i hur historien berättas. Även uppföljaren, ”Döden förevigad” (2023), bjuder på svensk spänning som undviker nästan alla de där klyschorna man är dödligt trött på. För mig blev böckerna extra starka eftersom de utspelas i mitt eget närområde i södra Stockholm och på Gotland.
”In mot stenig strand” av Malin Haawind (2023)
Jag avundas den som helt missat Malin Haawinds tre böcker om Dagmar och Holger. För läsningen man har framför sig är så otroligt omslutande, mysig och taggig på samma gång. Böckerna ska läsas i rätt ordning, först ”De kom från öar”, därefter ”Och havet gav igen” samt slutligen ”In mot stenig strand”. I dem följer man Dagmars liv, och det mest fantastiska i läsningen är inte de stora händelserna utan författarens träffsäkra förmåga att skildra det fina i de små sakerna, i vardagen som faktiskt utgör största delen av livet.
”Lucrezias porträtt” av Maggie O’Farrell (2022)
Efter att ha läst Maggie O’Farrells ”Hamnet”, boken som närapå fick mig att gråta sönder mitt hjärta, så tog jag mig försiktigt an ”Lucrezias porträtt”. Jag var rädd att boken inte skulle kunna leva upp till mina höga förväntningar. Men det kunde den. Aldrig har jag känt mig så mycket som en tidsresenär som när O’Farrell låter mig resa i tid och rum, denna gång till 1500-talets Italien. Lucrezias blir så verklig i berättelsen att jag många gånger verkligen tror att jag ser världen genom hennes ögon. Utan tvekan mitt års största läsning.
