”Domstolen” är första delen i Hans-Gunnar Axbergers trilogi Rättvisans gång. Att Axberger både har tidigare erfarenhet som författare, och av den juridiska världen, märks tydligt på hur välskriven boken är. Men jag har svårt för att sätta en korrekt inramning på ”Domstolen”. Boken är många olika saker, och genomgår någon slags metamorfos under läsningens gång. ”Domstolen” följer framför allt Ann-Britt Jansson, som arbetar som domare vid Högsta domstolen. Hennes karriär ser ut att gå spikrakt uppåt. Närmsta chef för Ann-Britt är Johannes Bäfver, och ordförande för domstolen är Sven Nyman. Det är en gubbtyngd värld. Både vad gäller faktiskt kön på de anställda men också när det kommer till allmänna attityder, historia och kultur.
En helg går brandlarmet på domstolen. När brandkår, och lite av en slump även polisen Thomas Pettersson, anländer till platsen blir det tydligt att någon försökt elda upp papper inne på Bäfvers kontor. Men Johannes själv är spårlöst borta. Arbetet på högsta domstolen pågår som vanligt. Precis som alla arbetsplatser föregår där gott om intriger och maktspel. Thomas Pettersson vet dock att det finns fördelar med ett långsamt men gediget polisarbete.
Sidoberättelserna i ”Domstolen” fångar mig allra mest
”Domstolen” inleds lite grann i andan av en deckare. Ett brott har inträffat. En man har försvunnit. En polis försöker utreda. Någon vet mer än de påstår sig göra. Sedan viker berättelsen av på flera sidovägar. På många sätt tycker jag att de är det mest intressanta. Det låter ganska torrt när jag försöker beskriva det. Men en del av boken utgörs av detaljerade skildringar av hur dessa fiktiva domare går igenom och begär, eller nekar, prövningstillstånd i olika fiktiva rättsliga ärenden. Och jag kan absolut inte få nog av det.
Mordfallen som Ann-Britt Jansson och hennes kollegor handlägger. Arvstvisterna, prejudicerande fall – allt blir så spännande och bidrar till att skapa känslan av hur karaktärerna fungerar. Vissa anser sig så viktiga som lagens utövare att de i princip själva tycker sig stå över den. Andra förhåller sig mer ödmjukt, mer mänskligt, till uppgiften. Det är inte svårt att gissa vilka livet (framför allt karriären) faller mer väl ut för.
Ger mersmak inför kommande delar av trilogin Rättvisans gång
Hur ”Domstolen” slutar ska jag inte avslöja. Men det både förvånade mig och inte på samma gång. Att rättvisa är ett teoretisk begrepp och att offer inte sällan blir de som straffas mest känner vi alla till. Ingen överraskning där. Att ”Domstolen” gång på gång framhåller just detta känns dock oväntat nog för att jag verkligen ska bli nyfiken på vad H-G Axberger planerar för att ta upp i de uppföljande titlarna. ”Arvet” och ”Advokaterna” är både planerade för släpp i september 2025.
