Jag grät mig själv till sömns på soffan igår. Det kan bara innebära en sak: jag hade läste klart ”En vild mörk kust” av Charlotte McConaghy. Det är bara en handfull författare som får mig att gråta så kraftigt att texten jag läser, eller försöker att läsa, blir så suddig att jag måste ta en paus för att torka ögonen och lugna ned mig. En av dessa författare är just Charlotte McConaghy.
Att läka en kropp och rädda en värld
Hur läker man en kropp, och ett hjärta, som gått sönder? Hur helar man en värld som snart inte har plats kvar för människan? I en underjordisk bunker på den subantarktiska ön Shearwater finns det en fröbank. Här ryms fröer från alla jordens arter. På denna ö bor Dominic tillsammans med sina tre barn: Fen som lever med sälarna, Orly som kan allt om världens växtlighet, och Fen, som spelar fiol till valarnas sång. Där finns också en forskningsbas, som alltså innefattar fröbanken. Men det finns inga forskare kvar på ön längre. Havsnivån stiger oroande snabbt och äter successivt upp ön. Dom och hans familj håller på att packa ihop fröbanken och sina liv, för om ett par månader ska de bli evakuerade tillsammans med alla små frön av hopp om mänsklighetens överlevnad.
”Men maskrosen – denna enda blomma som har skänkt näring till oräkneliga andra levande varelser – betraktas som ogräs.”
När allt man känner rasar
Men en morgon, efter en sällsynt aggressiv storm, spolas en kvinna upp på land. Inlindad i tång, helt sönderslagen och knappt vid liv, blir hon räddad av familjen. Hon säger att hon heter Rowan, men har ingen riktig förklaring till varför hon har kommit dit, till ön vid världens ände. Dominic är säker på att hon döljer något för dem. Rowan är säker på att hela familjen döljer något för henne. Snart blir hon engagerad i att rädda fröbanken, för att rädda mänskligheten. Men saker Dominic berättar för henne, de går inte riktigt ihop. Så hittar hon en grav och inser att alla kommunikationsvägar till ön har skurits av. Vad är det egentligen som pågår på Shearwater?
Finns Shearwater på riktigt?
Shearwater är en fiktiv ö, men den är till väldigt stor del baserad på den subantarktiska ön Macquarie. Precis som på Shearwater har Macquarieön en mörk och blodig historia, och precis som på Shearwater finns det en forskningsbas där och ett stort och orört djurliv. Det finns däremot ingen fröbank på Macquarieön. Den har McConaghy baserat på den globala fröbanken på Svalbard, även kallat ”Domedagsvalvet” vars tunnel översvämmades 2016 på grund av smältande permafrost.
Fotografier: Dag Endresen – http://sesto.nordgen.org/sesto/index.php?scp=ngb&thm=pictures&mod=det&id=004531 , Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27542360
Ännu en omskakande bok från McConaghy
McConaghy har tidigare skrivit ”Den sista migrationen” och ”När vargarna kom”, båda två böcker som skulle ligga i toppen om någon tvingade mig ranka alla böcker jag har läst i mitt liv. Skulle ”En vild mörk kust” hamna uppe i samma toppskikt som hennes andra böcker? Utan att tveka: ja! ”En vild mörk kust” utspelar sig även den i ett ganska sent skede av klimatkrisen. Precis som i hennes andra böcker genomsyras boken av en hopplöshet. Hopplösheten känns faktiskt ännu större i ”En vild mörk kust” och den strimma av hopp som går att förnimma i McConaghys tidigare böcker, får man verkligen rota djupt för att hitta. Jag är inte ens säker på att jag hittar den. Inte på samma tydliga sätt som jag gör i ”Den sista migrationen” och ”När vargarna kom” i alla fall.
Kommer jag någonsin återhämta mig? Kommer världen?
Precis som i de tidigare böckerna, får jag som läsare tillsammans med Rowan och Dominic, var med och nysta upp de mysterier och frågor som boken är full av. Boken håller mig hela tiden på tå och jag har faktiskt ingen aning om vad svaren kommer bli. McConaghy är expert på att dölja saker under ytan, vilket också är vad jag tycker är så förtjusande med hennes böcker. Sedan gråter jag. Och som jag gråter. Texten blir till slut så suddig att jag inte kan läsa och jag får ta djupa andetag för att lugna mig. När jag väl lägger ihop pärmen, stirrar jag i taket i en timme och somnar sedan utmattad på soffan. När jag vaknar och ser boken, tänker jag åh, och jag är inte säker på om jag någonsin riktigt kommer återhämta mig efter den här läsningen.
