”Processen” är en spänningsroman utspelas i Virginia i slutet av 1960-talet. Jake Lee är en ung man som praktiserar som advokat i en liten stad som ännu präglas av segregation. Detta trots de senaste årens lagförändringar avsedda för att skapa jämlikhet mellan vita och svarta. När ett äldre par, bosatta i ett välbeställt område där bara vita bor, hittas mördade upprörs hela sammhället. När det visar sig att en svart man gripits på bar gärning anser både polis och lokalbefolkning att fallet är klappat och klart.
Jake beslutar sig för att ta sig an mordanklagade Jerome Washington som sin klient. Men inser han snabbt att han kan ha tagit sig vatten över huvudet. Inte bara har han aldrig tidigare haft ett mål där dödsstraff är aktuellt. Han motarbetas dessutom med både hot och våld. Som en räddande ängel dyker mer erfarna brottsmålsadvokaten Desiree DuBose upp utanför hans dörr. Tillsammans börjar de reda ut om det finns något sätt att rädda Washington från döden. Kanske är han rentutav oskyldig?
”Processen” sticker ut i Baldaccis repertoar
Jag är svag för böcker med snabb action, en genre som David Baldacci frekventerar. Men ”Processen” är en helt annan typ av bok. Upplägget med fokus på en enskild rättegång, där brottet redan är begånget när första sidan inleds, innebär ett helt annat tempo. Visst bedriver Jack Lee och Desiree DuBose ett visst utredningsarbete i sitt arbete att få Jerome Washington frikänd. Men förväntar man sig den sedvanliga Baldacci-takten, eller en handling generöst strösslad med eldstrider och närkamp, så kommer man inte riktigt känna igen sig.
Flera gånger kommer jag att tänka på John Grishams böcker, som ju alltid haft en förkärlek för att utspelas i rättegångsmiljö. Och som ofta haft en handling som utspelas i sydstaterna, där USA:s rättssystem skildrats med en prägel av rasism, social ojämlikhet och orättvisa. David Baldacci är också utbildad jurist. Men jag tycker inte han fångar rättegångsnerven lika väl som Grisham kan. Det märks dock att det här är en historia som Baldacci burit med sig länge, inte minst på förordet. Boken är dedikerad ”Till bibliotekarier och lärare: De klarast lysande stjärnorna i mitt universum.” Detta i en nutid då böcker och utbildning i USA möts av växande förakt.
Spännande roman som används som språngbräda för viktig ställningstagande
”Processen” är långt ifrån att vara i toppen av sin genre. Den är inte heller det bästa David Baldacci skrivit. Men det är mycket möjligt att det är hans mest engagerade bok. Författaren har så mycket att säga, ibland kan ett helt bokuppslag passera utan att handlingen rört sig framåt. I stället ägnar Baldacci sida efter sida åt att dels ge läsaren en lektion i historia och statskunskap, dels stå upp för jämlikhet och rättvisa. Det gör boken bitvis styltig. Ibland känns det rent utav som att berättelsen bara är en soapbox för Baldacci att stå på.
Det kanske låter som en dålig bas för en bok. Men det funkar. Och ”Processen” känns som ett viktigt ställningstagande. En vit, manlig författare som själv är född, uppvuxen och bosatt i en sydstat står upp mot book bans, rasism och ignorans. Detta trots att det inte är osannolikt att många av hans läsare står på den motsatta sidan av åsiktsspektrat. Att man i ”Processen” där till får en spännande deckare med ett oväntat slut är bara grädden på moset.
