”Sömngångaren” av Lars Kepler

”Sömngångaren” är den tionde boken av författarpseudonymen Lars Kepler, bakom vilken författarduon Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril döljer sig. De flesta är väl idag redan bekanta med Kepler. Om inte, så är mitt tips att man bör läsa Kepler-böckerna i rätt ordning. Åtminstone om man verkligen vill förstå alla nyanser av det som sker.

Den trogna Kepler-läsaren känner förstås igen huvudpersonen, poliskommissarie Joona Linna, men också en del andra återkommande karaktärer finns med. I ”Sömngångaren” har Erik Maria Bark, psykiater specialiserad på hypnos, åter en viktig roll i utredningen. Och Saga Bauer, tidigare operativ kommissarie, fladdrar också förbi i kulisserna.

Pojke som går i sömnen är enda vittnet till brutalt yxmord

I sann Kepler-anda inleds ”Sömngångaren” med en scen så brutal att man instinktivt vill värja sig mot den. I en husvagn, som nu mer liknar ett slakthus, hittar polisen en ung man sovandes på golvet. Under huvudet har han en avhuggen arm som kudde. Mannen är snarare en pojke, som heter Hugo och är 17 år gammal. (Som tonårsförälder själv kan jag dock tycka att Hugo ändå framstår som ganska vuxen, med sina rikt tatuerade armar och en flickvän i 30-årsåldern.)

Hugo är diagnostiserad sömngångare. Han har sedan barndomen fått hjälp av en läkare på en sömnklinik i Uppsala för att hantera sin sömn. Men fortfarande händer det att han vaknar upp någon helt annanstans än sängen han somnade i. Pappa Bertrand, en känd författare, och hans styvmor Agneta, tar i chock emot beskedet att Hugo nu är misstänkt för mord. Hans egen förklaring är att han i drömmen trodde att han följde efter sin mamma. I praktiken har han inte träffat sin mamma på många år. Hon bor i Kanada, kämpar med ett missbruk och nu är det lång tid sen hennes senaste brev.

”Sömngångaren” är både en klassisk Kepler och en thriller som står på egna ben

För den som redan är insatt i Joona Linnas värld är den stora frågan förstås vilken riktning böckerna har tagit efter ”Spindeln”. Med den satte Kepler på sätt och vis punkt för en storyline som hängt med länge. Och jag måste säga att jag tycker att ”Sömngångaren” är en befriande fristående Kepler-bok.

I föregående titlar har allt mer utrymme givits till de återkommande karaktärerna och deras privatliv. Visserligen är varken Joona Linna eller Erik Maria Bark särskilt anonyma i ”Sömngångaren”. Men de finns med som verktyg för att föra handlingen framåt, snarare än att själva utgöra handlingen. Den här boken bjuder på en helt ny katalog av personer. De har ett förflutet som inte redan nagelfarits i detalj, och motiv som inte tidigare skildrats. Missförstå mig rätt. ”Sömngångaren” är en bok man direkt kan identifiera som skriven av Kepler. Men den är på samma gång en ny och fräsch (och absolut skräckinjagande) berättelse. Faktum är ”Sömngångaren” till största delen står helt på egna ben.

En nya era för Kepler när alla förväntningar uppfylls

I vanlig ordning är Kepler en mästare på att skapa anspänning i precis varje scen. Något som blir lättare när historien inte är tyngd av intriger som hänger med från tidigare böcker. Som läsare vet man aldrig vem man kan lita på. Eller runt vilket hörn yxmördaren lurar. Jag sitter som på nålar hela tiden. För jag vet ju att snart kommer något hemskt hända. Den känslan finns även i de kapitel som jag sedan snopet konstaterar inte alls fick något blodigt slut.

Få andra böcker kan skildra panik som Kepler. Den kryper sig på och får mig som läsare att känna att jag måste gömma mig i ett skåp. Sitta där i mörket och andas så tyst jag bara kan. Men så känner jag gång på gång när jag läser ”Sömngångaren”. Och trots att jag tycker mig vara en rätt smart och erfaren läsare av deckare blir jag helt bortkollrad. Kanske är det svårare att lista ut vad ledtrådarna betyder när boken aldrig låter min puls gå ned i tempo?

Kepler-böckerna läser man bäst utan spoilers om vad som ska hända. Därför nöjer jag mig med att konstatera att den Kepler-läslust som kanske dalade en aning efter ”Spindeln” nu är återuppväckt. Utan att lämna en enda cliffhanger i slutet känns ”Sömngångaren” som både en återgång till bokseriens rötter, och som början på en ny era för Kepler och Joona Linna. Det var exakt vad jag hoppades på.

3 tankar medan jag läser ”Sömngångaren”

• Med tanke på hur mörk statistiken ser ut för potentiella yxmordsoffer som bär rock med skärp så kommer jag framöver aldrig använda rock med skärp.
• Om jag någonsin oroar mig för att befinna i Keplers mörka värld, där yxmördare lurar runt alla hörn, kan jag bara kolla på vad folk har på sig. I Keplers värld har alla skinnbyxor.
• Är produktplacering i böcker en grej? Bara en fundering efter att ha Lexus… jag menar, efter att ha läst boken.