Det är svårt att beskriva ”Den stora skrivboken” av Agota Kristof, men en sak är säker: det är en av de bästa böcker jag någonsin läst. En helt otrolig läsupplevelse som skakade om mig från grunden. Jag hade såklart hört alla hyllningar av Agota Kristof. Men jag hade inte riktigt känt att hennes böcker skulle vara något för mig. Jag trodde hon skulle vara för svår och otillgänglig. Men inför starten av skrivkursen jag går på Skeppsholmens folkhögskola fick vi i uppgift att läsa ”Den stora skrivboken”. Och jag älskade den. Det bjöd på en otroligt stark läsupplevelse, och banne mig om det inte är en bästa böckerna jag har läst – någonsin!
Den stora skrivboken – tre böcker i en
”Den stora skrivboken” är första delen i en trilogi, följd av ”Beviset” och ”Den tredje lögnen”, som tillsammans skildrar en mörk och brutal värld i ett krigshärjat land (alla tre böcker ingår i den svenska utgåvan). Två tvillingpojkar skickas till sin mormor på landsbygden för att överleva krigets fasor. Mormodern är en kall och elak kvinna, och pojkarna måste snabbt anpassa sig till hennes hårda behandling. Deras överlevnadsstrategi blir att skriva ner sina upplevelser i en skrivbok, där de försöker skildra allt utan känslomässiga värderingar, vilket ger berättelsen en rå, avtrubbad ton.
Det som verkligen fascinerade mig är hur Kristof skriver varje bok på ett helt unikt sätt. Första boken berättas i ”vi-form”, andra i ”jag-form”, och den tredje i tredje person. Den här förändringen i perspektiv gjorde att jag aldrig tappade intresset, och varje bok kändes som en helt ny upplevelse. Men det innebär också att man i andra boken börjar ifrågasätta vad som faktiskt hänt. Hur pålitliga är egentligen berättarna? Är allt bara ett resultat av traumahantering? Att säga att jag kände mig förvirrad är en underdrift, men det var en typ av förvirring som höll mig engagerad och nyfiken.
Lättläst trots brutalitet som ger en kalla kårar
Trots att böckerna är fyllda med misär, brutalitet och övergrepp, förlorade jag aldrig läslusten. Tvärtom, jag ville hela tiden läsa mer. Det är sällan jag stött på en bok som innehåller så mycket mörker men ändå är så lättläst. Övergreppen skildras osentimentalt, vilket jag tolkar som en del av pojkarnas försvarsmekanism – de har själva satt upp regler för sitt skrivande där allt måste vara sant och inga personliga känslor ska läggas in. Den här metoden gör deras berättelser både avtrubbade och obehagliga, men det känns som en coping-strategi för att hantera det de går igenom.
Tredje boken bjuder på extrema aha-upplevelser, och även om man får vänta nästan till slutet för att få svar, knyter Kristof ihop säcken på ett mästerligt sätt. Alla de olika perspektiven flätas samman, och det är först här man verkligen förstår omfattningen av berättelsen. Trots förvirringen i de tidigare böckerna finns det en känsla av tillfredsställelse när allt faller på plats. Ibland, under läsningen, får man helt enkelt acceptera att det är förvirrande och lita på att författaren kommer leda en fram mot slutet på ett tryggt sätt. Det gör verkligen Kristof.
En av de bästa böcker jag läst
Agota Kristofs ”Den stora skrivboken” är en bok som både utmanar och engagerar på ett sätt jag sällan upplevt. Att den dessutom lyckas vara så lättläst trots sitt mörka innehåll är en bedrift i sig. Den är en stark skildring av överlevnad, trauma och sanningens komplexitet, och det här är en trilogi jag tveklöst rekommenderar. Men var beredd på mörker och misär!
