Tjänarinnans berättelsen av Margaret Atwood

Recension: ”Tjänarinnans berättelse” av Margaret Atwood

september 9, 2024
av:
Uppskattad lästid: 2 min

”Tjänarinnans berättelse” av Margaret Atwood, eller ”The Handmaid’s tale” som den ju heter på engelska, är en bok som alla verkar älska. Det verkar som om alla har läst den och som om alla enbart har goda saker att säga om den. Serieversionen av ”The Handmaid’s tale” har dessutom varit enormt framgångsrik på HBO. Alla har sett den. Utom jag. Så när jag läste att Margaret Atwood ska komma till Sverige, och jag snabbt som tusan köpte biljetter, tänkte jag att det kanske var dags att ta mig an denna moderna klassiker. Atwood är nämligen en författare jag älskar, utan att ha läst något mer av henne än en diktsamling. Lustigt hur det kan bli ibland.

Vad handlar ”Tjänarinnans berättelse” om?

Det är något alldeles särskilt att kliva in i en dystopi. Katastrofen har redan skett och människan har fått vänja sig vid en ny verklighet. Precis så är det i ”Tjänarinnans berättelse”. Boken utspelar sig i en framtida totalitär stat kallad Gilead, som har ersatt USA. I Gilead är kvinnor strängt underordnade och kontrollerade, och deras huvudsakliga värde ligger i deras förmåga att reproducera.

Vi får följa huvudpersonen Offred (ett namn som betyder ”Of Fred,” eftersom hon tillhör en man som heter Fred), som är en av de så kallade Tjänarinnorna i Gilead. Tjänarinnornas enda uppgift är att bära och föda barn åt de härskande klassens män och deras fruar, eftersom de allra flesta kvinnor numera är infertila. Offred, som en gång levde ett normalt liv med sin man Luke och deras dotter, fångas och tvingas in i detta nya system. Hon lever nu under strikt övervakning, med få friheter och nästan inga rättigheter. Genom hennes ögon får vi en insyn i det brutala och förtryckande systemet i Gilead.

Är ”Tjänarinnans berättelse” av Margaret Atwood bra?

Jag hade förväntat mig att bli omedelbart och överväldigande förälskad i ”Tjänarinnans berättelse”. Det blev jag inte. Efter en tredjedel messade jag en kompis och undrade om jag var dum i huvudet som inte älskade den? (Hon tyckte inte jag var det. Tur). Ett tag funderade jag på att DNF:a (att inte avsluta en påbörjad bok, från engelskans ”Did Not Finisih”) – jag fick helt enkelt inte feeling för den. Men ungefär halvvägs hade jag ändå lärt känna Offred så pass väl att jag ville veta hur tusan det skulle gå för henne. Hon börjar nämligen pusha på gränserna och vi alla vet ju att det brukar vara ett recept för katastrof.

I slutändan tyckte jag faktiskt rätt bra om ”Tjänarinnas berättelse”, men mycket av helheltsupplevelsen låg för mig i epilogen, eller ”Historiska kommenaterar” som avsnittet är döpt till. I den får jag svar på många av de frågor jag väntar på att berättelsen ska besvara. Jag får också ett tidsperspektiv som jag tidigare saknat och inte minst ett hopp om framtiden.

Kommer jag att titta på tv-serien med samma namn på HBO? Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag känner mig nöjd med upplevelsen boken gav mig, och just nu är jag inte jättesugen på att se ännu en dystopisk serie.

Katarina gillar både en pigg feelgood och en dyster dystopi. Hon har poddat om böcker i flera år och ser nu fram emot att gräva ned sig riktigt djupt i bokrecensioner av allt från kiosklitteratur till klassiker.

Lämna en kommentar

Your email address will not be published.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.