Ibland tänker jag på alla de böcker som ges ut på mindre förlag, på egen hand eller kanske helt enkelt inte får den marknadsföringbudget från förlagen som böcker från mer kända författare får. Så ofta som de passerar under radarn. ”Under ytan” av Stefan Wallner är en bok som jag aldrig hade hört talas om innan jag stötte på den av en slump. Det är synd, för på många sätt är det riktig gemytlig läsning, även om den går onödigt fort fram emellanåt.
”Under ytan” av Stefan Wallner hade behövt dyka djupare
I ”Under ytan” kretsar handlingen främst kring Alice. Alice är uppvuxen i den jämtländska byn Trång där hon under barndomen stod sin mormor nära, men hade ett mer komplicerat förhållande till sina föräldrar. När hon blir föräldralös i tonåren, tar hennes faster Marianne hand om Alice. Under sin uppväxt hörde Alice berättelser om Storsjöodjuret, som hennes mormor Julia insisterade på att hon hade sett. Detta var dock något som också gav Julia smeknamnet ”tokkärring” på byn, så att kalla det för en öm tå är ingen överdrift.
När Alice blir vuxen och livet står och stampar efter studierna, bestämmer sig hon och Marianne för att flytta söderut. De hamnar i Lecco, en italiensk stad vid Comosjön. Här får de snabbt en krets med nära vänner, bland annat den äldre mannen Guido. Guido, visar det sig, har också ett alldeles särskilt förhållande till ett sjöodjur. Detta får Alice att undra om det kanske låg något i de berättelser som mormodern brukade berätta.
Fina karaktärer som jag gärna hade lärt känna bättre
Det finns många saker jag gillar med ”Under ytan”, kanske allra särskilt att de letar efter sjöodjur. För min del hade just den delen fått ta upp mer tid. Här kommer vi också till kruxet med ”Under ytan”: tempot är rasande snabbt och vid flera tillfällen skuttar handlingen flera år framåt i tiden. Det blir därför rätt svårt att bygga en djup relation med karaktärerna. Vänskapsskildringarna är fina, men jag vill ha mer, djupare, mer ingående. Det går så snabbt ibland att det är svårt att hänga med. Även om ”Under ytan” bjuder på en hel del hjärtknipande människoöden saknas jag att få vila lite i dessa. Jag hade behövt utrymme att ta in allt. Istället hastas jag vidare i tiden. Jag hade helt enkelt inte haft något emot ett långsammare tempo.
Men bortsett från dessa reservationer, så är det ändå en bok mina tankar återkommer till. Både värmen vid Comosjön och de kallare vindarna i Trång. Och inte minst mormor Julia. Henne hade jag velat lära känna bättre!
