Piranesi är både bokens titel och huvudkaraktärerns namn, i denna drömska roman av Susanna Clarke. Piranesi bor i Huset, ”the House”, där tid och rum visserligen existerar. Men hur de ter sig är något som Piranesi själv har fått lista ut. Med hjälp av idoga anteckningar kartlägger han allt som sker i Huset. Rum leder till rum, till synes utan slut. Väggarna är fyllda av statyer tillverkade i marmor. Trappor leder till en övre våning, fylld av himmel och moln. Andra leder längre ned i huset, där havet skvalpar i ebb och flod.
Piranesis enda mänskliga sällskap är Den Andre, the Other, som bara dyker upp ibland. Åtminstone är han det enda sällskap Piranesi har känt till. Men plötsligt märks spår i huset. Budskap börjar dyka upp. Någon ny har anlänt. Men vem är den nya – vän eller fiende?
”Piranesi” liknar få andra romaner jag läst
”Piranesi” är Susanna Clarkes andra roman, som ännu inte finns översatt till svenska. Jag snubblade över ett boktips om ”Piranesi” på Reddit, i en tråd om den bästa bok man läst under 2023. Strax därefter blev boken även utvald av en av mina favoritartister, Florence Welch (Florence + The Machine), som nästa läsning i hennes bokklubb ”Between Two Books”, som även finns som @betweentwobooks på Instagram. Det kändes menat att jag skulle läsa den.
Från första sidan liknar Piranesi inget annat jag har läst. Men på samma gång var boken initialt lite trögt att komma in i. Det var som att jag fick pressa mig genom ett lager av motstånd, innan jag kunde landa i Piranesis märkliga värld. För mig tar det ofta emot, när det tar emot. Jag vill att bra läsning ska vara lätt läsning. Men ibland är det passande att det krävs en ansträngning för att fastna. Trots att ”the House” är så unikt så är det en plats som är väldigt lätt att föreställa sig i tankarna. Susanna Clarkes bildspråk är inget annat än fantastiskt. Men jag kan erkänna att jag också lärt mig ett gäng nya engelska glosor under läsningen.
Drömsk roman som efter avslutad läsning besöker mig… i mina drömmar
Drömsk är det bästa ord jag funnit för att beskriva hur ”Piranesi” är att läsa. Men man skulle också kunna likna boken vid tillståndet man befinner sig i när man precis vaknat efter en tupplur. När man sovit lite längre än man tänkt sig och inte riktigt är säker på var man befinner sig när man äntligen vaknar. Hela boken är så, som ett förvirrat, luddigt men ändå gradvis och ostoppbart uppvaknande.
”Piranesi” är en bok som bäst läses av den som är helt blind för vad som ska hända, hur boken ska sluta. Men den är en utmärkt bok för en bokklubb. För det finns så otroligt mycket att diskutera när sista ordet blivit läst. Förstå då förstår man vilket makalöst världsbygge Susanna Clarke har åstadkommit. En helt unik värld, som ändå – på något sätt – kan kännas igen när man inte längre är blind för de röda trådarna. Några dagar efter att blev blivit klar med ”Piranesi” är jag dels fortfarande inte helt säker på att jag riktigt förstått. Dels drömmer jag en natt att jag är där, i the House. Kanske den mest passande upplevelsen jag någonsin haft direkt efter en bok.
Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
En favorit hos mig! 🙂