”Memoria” är andra delen i David Lagercrantz serie böcker om professor Hans Rekke och polisen Micaela Vargas. Har man inte läst den första, ”Obscuritas” som kom ut våren 2022, så vill man kanske inte läsa den här recensionen. Dock, som så ofta är fallet med moderna deckare, är detta två böcker med fristående berättelser. Samtidigt som man får en fördjupad inblick i karaktärernas bakgrund och sociala relationer förstås. Den största spoilern är eventuellt att Rekke och Vargas fortsätter jobba ihop. Men den klarade jag av redan i första meningen, så nu är det kanske fritt fram?
Jag uppmärksammades på David Lagercrantz som författare efter att han fick i uppdrag att skriva de tre uppföljande böckerna efter Stieg Larsson, i den senares Millennium-bokserie. Nyligen togs uppdraget över av en ny författare, och hösten 2022 gavs ”Havsörnens skrik” av Karin Smirnoff ut som del 7. Att Lagercrantz kan skriva händelsefyllda böcker som framlöper i snabbt tempo var redan väl etablerat. Och i ”Obscuritas” fick han göra så helt utan att behöva hålla sig inom ramar som någon annan satt upp.
Berättelserna lyfter när man lärt känna Rekke och Vargas
Efter att ha läst ”Memoria” är min första tanke att Lagercrantz verkligen värmt upp inför det litterära universum han har börjat skapa. Där jag tyckte att ”Osbcuritas” var lite skakig och spretig känns ”Memoria” mycket mer väldefinierad. Läsningen för mig med sig framåt i historien. Jag blir mycket mer involverad i karaktärerna i den här boken. Kanske är det för att man nu lärt känna dem bättre, och förstår deras drivkraft? Faktum är att jag tycker hela berättelsen är riktigt spännande. Det är svårt att sluta bläddra, när det helt tiden ställs nya frågor som man direkt vill ha svaret på.
Det känns även befriande att det inte direkt väntar någon stor plot twist runt ett hörn. Åtminstone inte på det där sättet som så många böcker gör nu. Att de ägnar första halvan åt att lura mig som läsare och andra halvan åt att förklara allt jag borde förstått i den första. ”Memoria” är lite mer klassisk i det avseenden. Jag får uppleva allt som händer samtidigt som karaktärerna i boken är med om det – eller får nya insikter.
Spännande värld som har mer att ge
En annan ska jag uppskattar, är den märkliga värld som Hans Rekke verkar ha vuxit upp i. Den fick man mest se glimtar av i första boken men nu i andra så målas den upp med fler detaljer. Det är överklassumgänget, utanförskapet, den extraordinära begåvningen men också – en ärkefiende. Jag gillar verkligen en bra ärkefiende. En dunkel person, som kan följa med över tid och vara faktorn som pressar handlingen framåt.
I ”Memoria” anlitas Rekke och Vargas av en man vars hustru dödförklarats för många år sedan, delvis under mystiska omständigheter. Men det verkar som att hon kanske inte är död. Det dyker åtminstone upp ett vagt livstecken som Hans Rekke lyckas analysera som ingen annan kan. Inget av det som sker, och väldigt få av karaktärerna, är helt realistiska. Men de är alla konsekventa. Och trots att jag skrev ovan att man slipper stora, oväntade händelseförvecklingar så är ”Memoria” inte en bok där jag kan se slutet komma på mils avstånd.
”Memoria” är en nördig deckare med onödigt trailer-slut
Det är nästan alltid sant att ju snabbare jag läser en bok, desto bättre tycker jag att den är. ”Memoria” river jag av på en och en halv dag. Och det är just tempot och den ständigt underhållande berättelsen som jag verkligen uppskattar. Lagercrantz är inte typen att fastna i en scen eller älta kring oviktiga detaljer. Men precis som med ”Obscuritas” så tycker jag att det är otroligt tråkigt att bokens avslut, de allra sista sidorna, egentligen är de första sidorna på en nästkommande titel i serien. Det känns onödigt. Berättelsen är bra nog. Rekke och Vargas har mycket kvar att ge som karaktärer. Jag behöver inte en trailer för nästa bokför att vilja fortsätta läsa serien.
”Memoria” mitt i prick om man tycker om spänning och detektivarbete blandat med lätt nördiga intressen. I ”Memoria” finns både schack, klassisk musik och kampsport inkluderat. En mix inte helt olik den i Stieg Larssons Millennium-böcker när jag tänker efter. Trots de fristående berättelsen tycker jag verkligen man ska läsa ”Obscuritas” först. Dels för att dessa böcker faktiskt bör läsas i rätt ordning. Dels för att jag själv uppskattade ”Memoria” så mycket efter att ”Obscuritas” krattat manegen för den.
Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
