Jag tycker att många böcker är bra. Men väldigt få böcker är så fantastiska att de på något sätt lyckas bli en del av mig. Eller så blir jag en del av dem? Maggie O’Farrells ”Hamnet” är en sådan bok för mig. Så när jag fick höra att ”Lucrezias porträtt” av vissa beskrivs som ännu bättre, så blev jag rädd. Rädd för att känna så mycket när jag läser en bok igen. Och rädd för att bli besviken.
Jag blev inte besviken. I ”Lucrezias porträtt” av Maggie O’Farrell får vi följa Lucrezia, det femte barnet till Cosimo och hans fru Eleonora. Som dotter till en storhertig i Medici-klanen växer Lucrezia upp i ett palats i Florens, ett skyddat och ganska inrutat liv, men ett liv som är tryggt. I familjeskaran är Lucrezia den som sticker ut. Men det bekommer henne inte. Hon trivs i sin egen värld, där hon finner en passion för konst och att måla, något hon också tillåts göra. Men sen händer något som vänder allt på sin ända. Lucrezias äldre syster dör plötsligt. Som ett sätt att upprätthålla maktförhållanden beslutas det att Lucrezia ska ta hennes plats som fästmö till Alfonso, hertig av Ferrara.
”Lucrezias porträtt” är en själslig resa tack vare ojämförbart vackert språk
Jag vet inte hur Maggie O’Farrell gör det, men hennes böcker väcker allt det rastlösa i mig. Och med det rastlösa kommer en djupt rotad oro. Det finns ett engelskt uttryck som ibland används inom medicinen, ”impending sense of doom”. När en patient känner den känslan ska man ta det på allvar, ibland vet kroppen när olycka och död väntar runt hörnet. Så känner jag av ”Lucrezias porträtt”. Den mörka döden bidar sin tid och varje sida jag läser är en nedräkning inför det oundvikliga. Det gör det bitvis svårt för mig att läsa boken. Inte för att den inte är bra. Utan för att den är för bra. Jag klarar inte av att hantera alla känslor den väcker i mig.
Förklaringen till detta är Maggie O’Farrells fantastiska språk. När hon beskriver landsbygden under 1500-talets Italien så befinner jag mig där. Jag känner den torra jorden under mina bara fötter, hur skuggan flimrar när trädens grenar rör sig i solen. Hur maten smakar, hur sänglinnet raspar mot huden, det kalla stengolvet mot de varma väggarna. Få skriver så förankrat som O’Farrell gör och det är något man känner även när man läser hennes böcker i svensk översättning, briljant utförd av Malin Bylund Westfelt.
Man glömmer att läser och känner det som att man lever boken
Språket lurar mig in i Lucrezias perspektiv. Från att som en läsare i modern tid dras med i en sensuell stund som får blodet att pulsera lite mer intensivt är det helt plötsligt jag som är femton år och måste lämna min kropp för att klara av att hantera det som händer mig. Det är nästan obehagligt hur väl Maggie O’Farrell kan bygga upp sina världar och hur verkliga hennes karaktärer blir för mig.
När det är 50 sidor kvar av ”Lucrezias porträtt” lägger jag boken ifrån mig och rör den inte på nästan två veckor. Det är som att jag behövde extra tid för att ta spjärn inför slutet. Och jag ska inte avsluta vad som händer men samtidigt skrivs det oss på näsan från första början. Ändå är det så olidligt spännande prick varenda sekund. Jag faller inte ihop av förtvivlad gråt när jag läser ”Lucrezias porträtt”, såsom jag gjorde när jag läste O’Farrells ”Hamnet”. Det är jag tacksam för. Men på ett sätt som ändå är rätt sällsynt, får den här boken mig att känna som att jag för 395 sidor faktiskt levde Lucrezias liv med henne och fick vara del av hennes oförglömliga porträtt.
Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
Köp ”Lucrezias porträtt” av Maggie O’Farrell hos: Adlibris
Köp ”Lucrezias porträtt” av Maggie O’Farrell hos: Bokus
