”Kläda blodig skjorta” av Maja Larsson har undertiteln ”Svenskt barnfödande under 150 år” och bjuder på precis just det. I kronologisk ordning får vi följa mödravård och förlossningar från 1870-talet och ända in i nutid. I boken får många kvinnor med olika bakgrund och olika erfarenhet av svensk förlossningsvård komma till tals. Vi får även höra från många aktörer i branschen – barnmorskor, läkare, undersköterskor och politiker. Berättelserna som återges bygger alla på arkivmaterial, ett grepp som känns passande. Känslan av att saker har förskönats uteblir helt. Men innehållet känns inte heller sensationaliserat.
När jag läser ”Kläda blodig skjorta” får jag en känsla av att slöjan dragits undan från mina ögon. Och att jag helt plötsligt ser tydligt något som man, åtminstone om man hängt med i förlossningsdebatten under de senaste 10-15 åren, egentligen redan känner till. Vad man inte kände till, är att det som känns aktuellt nu var lika aktuellt för hundra år sedan. Jag är bra nära att kasta boken rätt in i en vägg när jag kommer till beskrivningen av hur kvinnor i aktivt värkarbete fick åka i taxi från sjukhus till sjukhus för att få en plats på förlossningen, och inser att skildringen är från 1930-talet. Fast samma sak utspelar sig nu, idag.
Tydliga budskap som ändå inte skrivs läsaren på näsan
Jag har själv fött fyra barn. Lett en podd för BB Sophia, en privat förlossningsklinik som bara existerade i två år. Jag har jobbat ihop med barnmorskor och känner ännu fler privat, pratat om mina egna förlossningar i andras poddar, läst många böcker i ämnet. Poängen är att jag tycker att jag har bra koll. ”Kläda blödig skjorta” lär mig ändå så mycket nytt. Framför allt fascineras jag av tre saker:
Med medicinska framsteg uppstår även någon slags distans
De äldsta förlossningsberättelserna, och hur samhället såg på födandet i slutet av 1800-talet. Det känns både så bekant – barn föds ju i grunden på samma sätt då som idag. Men det känns också så otroligt avlägset. På den tiden levde man med att graviditeter och förlossningar kommer hand i hand med döden, på ett helt annat sätt än vi gör idag. På gott och ont, känns det ibland som.
Allting har redan hänt och kommer hända igen
Hur synen på vad förlossning och eftervård ska se ut har pendlat fram och tillbaka precis som allt annat. Efter låg midja på jeans kommer hög midja, efter minikjol kommer långkjol, efter medicinska åtgärder kommer omedicinerade födslar. ”Kläda blodig skjorta” skapar distansen som kan ge helt nya perspektiv. Det är svårt att inte fundera på hur den enorma utvecklingen under de senaste 150 åren troligtvis innebär att kvinnor i slutet av detta sekel kanske kommer se på dagens förlossningar på ett helt annat sätt än vi gör nu.
Trots 130 år av utvecklingen har vissa saker inte ändrats alls
Och att vi trots dessa ständiga svängningar ändå ser samma problem år 2022 som år 1922. För få vårdplatser, personer med makt som helt saknar förankring i verkligheten och enstaka eldsjälar som är de som vågar driva på förändringarna som byggs på vad födande faktiskt har upplevt och förändringar de vill se. En vårdpersonal som slits ut och som lämnar en bransch de egentligen skulle älska att få fortsätta vara verksamma inom. Kvar återstår en massa kompromisser, och det är oftare den födande snarare än budgeten som fått ge vika.
”Kläda blodig skjorta” borde läsas av alla som själva har fötts
”Kläda blodig skjorta” är kanske inte en bok för den just nu gravida, den förlossningsrädda, den som helst vill fjärma sig från oro och död. Samtidigt är det en bok som borde läsas av många. Min första tanke var att rekommendera den till alla kvinnor jag känner, till alla som har fött barn. Men sen tänker jag på hur ”Kläda blodig skjorta” visar på att det är just den gruppen som alltid tvingas läsa på, tvingas protestera, tvingas ge efter. Som ofta, precis som jag, redan känner till mycket av det som står i boken. Så därför vill jag rekommendera ”Kläda blodig skjorta” till alla män. Alla män som fötts och som många gånger själv kommer få barn och som därför i allra högsta grad borde vara investerade i svenska förlossningsvärld. Men som i praktiken sällan är de som protesterar, läser på eller utbyter förlossningserfarenheter.
Fick jag önska något hade det varit fler förlossningsberättelser från de första av bokens tidsspann. Precis som Maja Larsson konstaterar (med en röst som hörs genom andras berättelser precis lagom ofta) så har barnafödande många gånger inte talats om utanför rummet där förlossningen äger rum. Knappts ens där. Därför är det så otroligt fascinerande hur jag som kvinna född på 1980-talet ändå ser liknelser mellan mina barns förlossningar och hur kvinnor födde barn år 1880.
Även om ”Kläda blodig skjorta” på många sätt riktar en strålkastarljuset mot problem så lyfter den lika starkt allt som är fantastiskt, starkt och inspirerande i svensk förlossningsvård. Att se hur långt vi kommit inger, trots allt, en stark förhoppning om att vi kan ta oss ännu längre. Det faktum att det nu finns en bok som så väl summerar svensk förlossningsvård är en hoppingivande faktor i sig.
