På sociala medier som Bookstagram och BookTok är vi väl bekanta med hur både klassiker och moderna titlar kan få ett helt eget liv genom viral spridning. Under 2024 blev Fjodor Dostojevskijs Vita nätter en oväntad sensation, en utveckling som både The Guardian (17 december) och DN (2 januari) har rapporterat om. Bokhandlare i Storbritannien märkte under 2024 av en markant ökning i försäljningen av denna tidigare relativt okända klassiker, som nu sprider sig som en löpeld bland unga läsare. Men varför?
Varför gillar BookTok och Bookstagram ”Vita nätter” av Fjodor Dostojevskij?
TikTok och Instagram svämmar fullkomligen över av läsarreaktioner – spellistor inspirerade av boken med Tjajkovskij och naturligtvis foton av bredvid en varm kopp kaffe (eller kanske te). Kanske är det för att Dostojevskij i ”Vita nätter” beskriver den ibland så grymma baksidan av en förälskelse? Många skriver hur boken har krossat deras hjärtan. Samtidigt kommer nedlåtande kommentarer från vissa håll. The Guardian citerar en kommenterar på TikTok där användare kallade Dostojevskijfebern för “karaktärsutveckling” av “BookTok-tjejerna”. Lätt att fnissa åt kanske men ärligt talat är det ett uttalande som osar av fördomar.
Att avfärda en ny generation läsare utifrån vad de läst innan Dostojevskij och att just läsandet av honom skulle legitimera deras läsning mer än när de läser exempelvis Fredrik Backman (en annan poppis författare på BookTok) gör mig rasande. Det är inte bara kränkande, det förminskar även litteraturens verkliga kraft: att tala till alla, oavsett var de hittar den eller vem som har skrivit den. 2025-års nyårslöfte kanske borde vara att sluta döma folk efter vad de läser? Tack.
Är ”Vita nätter” så bra som BookTok säger?
Åter till ”Vita nätter”! Vem är jag att stå emot en hajpad klassiker som dessutom kommer i ett mycket överkomligt format, tänkte jag och begav mig ut på långpromenad med ”Vita nätter” i öronen. Ja, denna gamla bok finns inläst på både svenska och engelska hos Storytel (som råkar vara den ljudbokstjänsten jag har). Jag valde den svenska och sedan började jag gå i snömodden. Det är intressant att lyssna på böcker under en långpromenad. Ibland fångas jag så totalt av dem, att jag knappt ens minns vilken väg jag har promenerat. På riktigt! Jag har fått kolla gps:en efteråt för att jag varit så uppslukad av berättelsen i mina öron. Var ”Vita nätter” en sådan bok? Låt mig säga så här: jag minns varje steg jag tog genom snömodden då jag lyssnade på den här boken. Ja, jag tyckte att den var rätt seg, trots längden.
Vad handlar ”Vita nätter” om?
Berättelsen utspelar sig under fyra sommarnätter och en morgon i Sankt Petersburg. Huvudpersonen är en ung man som lever ett ensamt och liv, isolerad från verkligheten och människorna runt omkring honom. Särskilt nu på sommaren, då många har lämnat stan. Han är ensam kvar. Inte helt, naturligtvis, men han känner sig ensam och övergiven. Under en av sina nattliga promenader möter han Nastenka, en ung kvinna som gråter vid en kanal.
De inleder ett samtal, och snart öppnar de upp för varandra. Berättaren avslöjar sin ensamhet och sitt behov av mänsklig kontakt, medan Nastenka berättar om sitt liv och sin olyckliga situation. Hon väntar på en älskare som lovat att återvända men har slutat höra av sig.
SPOILER ALERT!
Under de följande nätterna möts de igen, och berättaren blir alltmer förälskad i Nastenka. De delar sina tankar och drömmar, och när Nastenka börjar tro att hennes älskare har övergett henne, fantiserar de om en framtid tillsammans.
Till slut återvänder Nastenkas älskare. Hon överger berättaren för att återförenas med sin kärlek. Kvar lämnas berättaren, ensam och hjärtekrossad, men ändå fylld av en sorts tragisk tacksamhet för de korta stunder av närhet och lycka han fått uppleva.
”Min historia!” ropade jag förskräckt. ”Min historia! Men vem har sagt att jag har en historia? Jag har ingen historia….”
”Hur har du då levt, om du inte har någon historia?” avbröt hon och skrattade.
Jag tror att jag hade uppskattat ”Vita nätter” mer om jag hade läst den istället för att lyssna på den. Språket är fantastiskt (i alla fall i svensk översättning, hur den är på originalspråk kan jag inte uttala mig om) och ”Vita nätter” bjuder på många citat som jag känner igen från dels Bookstagram men även lite här och var på nätet och strösslat genom livet.
Mina tankar vandrar till ett nutida hajpat författarskap
Av någon anledning vandrar mina tankar flera gånger till, och ha tålamod med mig nu: Sally Rooney. Men vad är det jag säger? Sitter jag här och jämför Dostojevskij med en av vår tids mest omskrivna och hajpade författare? Ja det gör jag.
Det kanske låter som en långsökt jämförelse, men ju mer jag tänker på det, desto mer känns det rimligt. Precis som Sally Rooneys romaner handlar ”Vita nätter” om ensamhet, längtan och den svåra balansen mellan att vilja nå fram till någon och samtidigt hålla sig på avstånd för att värna sitt eget hjärta. Dostojevskijs berättare skulle utan problem platsa bland Rooneys karaktärer – introspektiv, undflyende och med en tendens att både längta efter och skydda sig från kärlekens kaos.
Både ”Vita nätter” och Rooneys böcker utforskar kärleken och hur svårt det kan vara att få verkligheten att leva upp till våra förväntningar. Och kanske är det här vi hittar en del av förklaringen till varför ”Vita nätter” plötsligt blivit en favorit hos en helt ny generation läsare? Den speglar samma frågor och känslomässiga ambivalens som Rooneys romaner, till och med miljön är så pass neutral att man nästan skulle kunna tolka den som nutid och inte 1800-tal.
Så, jag står fast vid jämförelsen mellan Rooney och ”Vita nätter”.
Snabbläst klassiker som bjuder på vackert språk
Om du är sugen på att bocka av denna nypopulära klassiker, rekommenderar jag varmt att du lånar eller köper ett exemplar och går loss med bästa överstrykningspennan (om du har ett eget ex av boken alltså, allt annat vore oförlåtligt), språket vill du inte missa och just när det gällde den här boken kände jag att det språkligt vackra gick mig lite förlorat när jag valde att lyssna på den istället för att läsa.
