Idag flyttas kyrkan i Kiruna. Det är inte bara kyrkan som har fått flytta på sig. Stora delar av Kiruna har successivt förflyttats på grund av gruvbrytningen i Kiirunavaara, som gör marken instabil. I stället för att montera ner byggnaden flyttas den i sin helhet till det nya Kiruna, för att bevara en av stadens mest älskade symboler när samhället tar plats på ny mark. ”Den stora kyrkflytten” direktstreamas på SVT Play och sändningen har gästats av bland annat en författare jag håller väldigt kär: Ann-Helén Laestadius. Laestadius är författaren bakom Sápmitrilogin, som vi tidigare recenserat här på Bläddrat. Men idag vill jag att vi tar en liten promenad längs med minnenas allé och återbesöker boken hon 2016 belönades med Augustpriset för: ”Tio över ett”.
Gruvan, stadsflytten och förlamande rädsla
”Tio över ett” av Ann-Helén Laestadius handlar om Maja. Varje natt vaknar Maja när man spränger i gruvan under jord. Detta görs klockan tio över ett varje natt. I gruvan jobbar hennes pappa och Maja är livrädd för att gruvan för eller senare kommer rasa och att hennes familj ska dö.
Maja vill inte lämna sitt hem, men Kiruna måste flytta. Helst vill hon att livet bara ska vara som det alltid har varit, men i takt med att sprickorna från gruvan kryper närmare tvingas Maja att inse att detta inte är något hon själv kan stoppa. Hon inser också att det inte bara är staden som håller på att rämna, utan så mycket mer.
”Tio över ett” släpptes 2016 och handlar till stor del just om Kirunas stadsflytt. Jag vet att den varit populär att läsa i skolklasser och med all rätt. Jag förstår varför och jag hoppas att man fortsätter låta klasser läsa den. Den ger en fin bild av den oro som jag tror att många har känt och känner inför den här stadsflytten. Jag och min 11-åring pratade om stadsflytten imorse. Tänk om Stockholm, där vi bor, plötsligt skulle se helt annorlunda ut om vi kommer tillbaka hit om tio år. Tänk om de ställen där vi har så många fina minnen, inte längre fanns. Om man knappt kunde orientera sig längre för att så många hus nu stod någon annan stans.
Minnen från Augustpriset 2016
Första gången jag var i Kiruna var 2008. Jag var där med jobbet och besökte kommunhuset (som inte längre finns kvar), tittade på det vackra klocktornet (som nu står på torget i nya Kiruna) och fick hör om planerna att flytta staden. Sommaren 2022 återvände jag till Kiruna på semester. Redan då var det svårt att känna igen sig, men många landmärken fanns fortfarande kvar. Nu när jag tittar på direktsändningen av flytten, har ännu mer förändrats. Inte minst rullar kyrkan just nu fram på vägen mot sin nya plats. Jag kan knappt föreställa mig hur det måste vara för de som i alla år bott med utsikt mot kyrkan. Hur deras utsikt från och med i förmiddags förändrats helt och hållet.
Året när ”Tio över ett” vann Augustpriset, 2016, var jag Augustambassadör tillsammans med min poddkollega Fia. Vi drev litteraturpodden ”En förbannad podd” och inför prisutdelningen gästade Ann-Helén vår podd. Man kanske inte ska ha favoriter bland de nominerade som Augustambassadör, men det hade Fia och jag och vår favorit var Ann-Helén. När hon vann skrek vi från balkongen i konserthuset och var så otroligt nöjda.
Podden må vara nedlagd, men avsnittet med Ann-Helén finns fortfarande att lyssna på. Det är en fin intervju, så lyssna på den och läs för guds skull boken. Den är så fin att jag grät medan jag läste den. Det är helt klart dags för en omläsning för min egen del.
