”Sunrise on the reaping” av Suzanne Collins

”Sunrise on the reaping” är både den svenska och den engelska titeln på Suzanne Collins senaste bok i Hungerspelen-serien. Den föregås av ”Hungerspelen” (2008), ”Fatta eld” (2009) och ”Revolt” (2010). Tillsammans utgör de den ursprungliga trilogi, som sedan också blev film. Tio år senare gavs ”Balladen om sångfåglar och ormar” (2020), en prequel som fokuserade på president Snows ungdom. Även ”Sunrise on the reaping” utspelar sig före Katniss tid. Boken äger rum 24 år tidigare, och följer Haymitch Abernathy när han tvingas delta i Hungerspelen.

Det är 50 år sedan Hungerspelen startades. För att fira, eller kanske snarare för att påminna distrikten om att aldrig sluta leva i skräck för styret i huvudstaden i Panem, så ska alla tolv distrikt detta år skicka fyra spelare istället för de sedvanliga två. Haymitch lever fattigt men lyckligt i distrikt 12, ihop med sin mamma och sin lillebror Sid. Men störst plats i hans hjärta har ändå Lenore Dove, han flickvän och stora kärlek. På hans födelsedag, han blir 16 år, är det dags för slåtterdagen. Alla barn och ungdomar har då inget annat val än att rada upp sig på torget för att invänta lotteridragningen.

Vilka blir de utvalda att med största sannolikhet möta sitt öde som offer i Hungerspelen? Oddsen att dö är extra låga om man lever i distrikt 12. Under spelens första femtio år har de bara haft en enda vinnare. Så när Haymitch finner sig orättvist utvald, inser han snabbt att han inte har något att förlora. Eller?

”Sunrise on the reaping” skildrar Haymitchs tragiska ungdom

Det säger sig själv att ”Sunrise on the reaping” är en bok som riktar sig mot främst de som redan läst Hungerspelen-trilogin. Men samtidigt fungerar den utmärkt även fristående. Kanske som ett sätt för en yngre generation att bli introducerade för Suzanne Collins mörka men fantastiska Panem. För läsare redan bekanta med böckerna fungerar ”Sunrise on the reaping” som ett sätt att räta ut frågetecken. Boken fyller på rikligt med fakta kring Haymitch bakgrund för oss som hängt med sen 2008. Jag blir faktiskt nyfiken på hur det vore att läsa Hungerspelen för första gången efter ”Sunrise of the reaping. Att redan ha denna fördjupade insikt i varför Haymitch är som han är. För den saken råder det absolut inga tvivel om för den som läst ut ”Sunrise on the reaping”.

Precis som de tidigare böckerna i serien (men då ska jag erkänna att jag inte läst ”Balladen om sångfåglar och ormar”) är även detta en blodig och brutal bok. Hur skulle den inte kunna vara det? Stora delar av handlingen bygger ju på att barn slaktar andra barn. Allt som en sorts pervers underhållning för samhällets rikaste vuxna. Det är givetvis svårt att inte dra paralleller till saker som sker i vår egen verklighet. Suzanne Collins håller inte tillbaka när det kommer till att väva in samhällskritik i handlingen.

Lika spännande trots att man redan vet hur allt slutar

Precis som böckerna ”Hungerspelen”-trilogin så är även ”Sunrise on the reaping” en bok man snabbt fastnar i. Den är otroligt lättläst, både i hur den är skriven och i handlingens tempo. Som läsare bygger jag snabbt upp en ny relation till Haymitch Abernathy. Jag känner ju redan till hans öde, min bild av honom är den vresiga alkoholisten i princip. Men unga Haymitch har så mycket liv, kärlek och drömmar i sig att jag stundvis glömmer att jag redan vet hur allt kommer sluta. Och det är väl kanske det enda som ibland tar udden av spänningen. Vi vet från start vem som kommer vinna spelen. Att Haymitch kommer överleva slakten. Men omständigheterna runt hans seger är tillräckligt omvälvände för att bära ”Sunrise on the reaping” fram till den sista sidan.

Det enda jag inte riktigt klickar med i boken är att de översatta sångtexterna. Tyvärr tycker jag inte att de är lika suggestiva på svenska som jag upplever att de är på engelska. Det är synd, för sånger utgör en ganska stor del av ”Sunrise on the reaping”. De är dels en viktig del av hur vi lär känna Lenore Dove. Dels ett uttryck för det förtrycka folkets motvilja och motstånd till Panems regim. Men lite av den känslan försvinner när låtexterna i översatt form blir, i mitt tycke, plattare. Sen förstår jag inte heller varför man väljer att behålla bokens engelska titel, när tidigare böcker har en översatt titel? Men det är en mindre invändning. ”Sunrise of the reaping” fångade mig verkligen, mer än jag trodde. Jag ser innerligt fram emot filmen, och skulle inte ha något emot den här sortens bakgrundsböcker för fler av Hungerspelens karaktärer.