Mirijam är död. Det innebär inte bara att en älskad mor och farmor nu saknas. Det betyder också att framtiden för släktens hus på Tjurkö plötsligt blivit mer osäker. Tre vuxna bröder och deras sex numera också vuxna barn ska nu gemensamt enas om om dess öde. Ska det bli en plats även för framtida generationer att mötas? Eller ska huset fixas till för att säljas? Hanna, Simon och Isabelle är tre av kusinerna, och de har alla olika inställning till Tjurkö. För Hanna känns det som hennes lugna plats på jorden, hennes fasta punkt. Simon är mer intresserad av att få loss pengar än av att vara nostalgisk. Och Isabelle distraheras hela tiden av den numera nästintill obefintliga kontakten med hennes syster Millan. De som brukade stå varandra så nära.
Först har jag som läsare lite svårt att hålla koll på vem som är vem av alla bröder, kusiner, partners och barn. Men ganska snabbt mejslas deras röster ut, och ett släktträd kan ritas upp i mitt huvud. Och när jag väl börjat förstå mig på hur de (ofta dysfunktionellt) förhåller sig till varandra, så blir jag helt fast. ”Solen skiner alltid på Tjurkö” trollband mig till en session av sträckläsning i hammocken. Jag kunde helt enkelt inte lägga ifrån mig boken. Inte förrän jag fått veta hur detta enorma trassel skulle redas ut.
Relationsdrama som uppslukar en helt
Journalisten Emma Bouvin är både krönikor och mellanösternkorrespondent för DN. Hon har tidigare givit ut dels barnböcker. Dels en väldigt gripande skildring av föräldraskapet i boken ”Det här är den bästa tiden i ditt liv : rapport från ett moderskap”. Har man läst Emma Bouvin tidigare så kommer man känna igen hennes berättarröst i ”Solen skiner alltid på Tjurkö”, hennes romandebut. Hon har ett väldigt bra öga för att hitta det mänskliga i en berättelse. Det gör att bokens karaktärer känns väldigt verkliga, även om situationerna de befinner sig ofta dragits till sin dramaturgiska spets.
Jag vet inte om jag kan rekommendera att läsa ”Solen skiner alltid på Tjurkö” medan man själv befinner sig i ett sommarhus man delar med släktingar. Kanske är en avrådan snarare på sin plats? Samtidigt tror jag inte det krävs att ha en familj som knyts samman av en fastighet för att man ska kunna relatera. Det där huset på Tjurkö skulle lika gärna kunna bytas ut av en tradition kring födelsedagar eller ett särskilt julaftonsfirande. Egentligen handlar allt om relationer. Och Emma Bouvin har lyckats få med så många olika varianter av hur släkt och familj kan förhålla sig till varandra. Få kan läsa den här boken utan det sticker till av igenkänning.
Det här är inte boken som försöker besvara sådant som allmänt anses vara livets stora frågor. Istället behandlar den allt det där som hela tiden pågår runtom en. Det som egentligen är livet. Men att man har ett eget liv, med ess eget trassel, det glömmer man helt bort medan man sitter som uppslukad av ”Solen skiner alltid på Tjurkö”.
