Att ”Skam” av Ann-Helén Laestadius är en bok jag verkligen sett fram emot, har nog gått få förbi. Jag har älskat de två första böckerna i hennes Sápmitrilogi och sörjer att detta är den tredje och sista boken. Trots de jobbiga ämnena, har jag älskat att befinna mig i dessa böcker. Ändå har det tagit mig nära en månad att sätta mig ned och skriva denna recension. Hur kommer det sig? Jag tror det handlar om att jag inte vill att det ska vara sista kapitlet för mig och trilogin.
Åter till Kiruna för en konfrontation med skam
Efter ett år i Stockholm återvänder Marina till Kiruna. I Stockholm kände hon sig ensam och isolerad, men hemma har ingen glömt vad hon har gjort. Hela Marinas förflutna vilar som en tung börda på hennes axlar. Detta beror nästan oavkortat på hennes strängt troende laestadianska släktingarna.
Vi får följa Marinas uppväxt parallellt med hennes återkomst till Kiruna. Berättelsen kretsar alltid kring Marinas familj, där särskilt farbrodern Sture och fastern Helmi utövar ett hårt religiöst tryck på omgivningen. Deras dotter Eva är Marinas jämnåriga kusin och en gång hennes närmaste vän. I takt med att de blir äldre, växer dock en spricka fram mellan Eva och Marina. Evas föräldrar har vigt sina liv åt att diktera vad som är rätt och fel – med himmel eller helvete som enda utväg. Till slut står vänskapen inte pall för detta.
Fundamentalism och farliga frestelser
I Stures och Helmis värld är i stort sett allt utom bibeln frestelser. Kortspel, smink, utsläppt hår, ja till och med Astrid Lindgren ses som en genväg till helvetet. Skammen är alltid nära till hands och ett redskap Sture och Helmi frikostigt använder sig av. Marina växer upp i detta snår av fördömanden, tystnad och skuld. Hon försöker navigera en uppväxt där både faderns religiösa arv och moderns samiska bakgrund innebär olika sorters skambeläggning och förnekelse.
Genom tillbakablickarna får vi följa hur Marina formas – från ett barn präglat av tystnad, ilska och både yttre och inre konflikter till en vuxen som allt tydligare söker sin egen väg. Relationen till kusinen Eva, vänskapen med den mer frigjorda Ingela och kärleken till Daniel komplicerar bilden ytterligare. Samtidigt som farbroderns familj försöker leda Marina tillbaka till ”rätt tro”, finns värmen i mormoderns samiska språk, i mosterns fria sätt att tänka och i moderns tystare motstånd och ständiga smålögner för att spara Marina från det laestadianska fördömandet och skuldbeläggandet.
Brutal bok på ett själsligt plan
Medan ”Stöld” och ”Straff” är böcker som är brutala på ett rent fysiskt sätt, är ”Skam” av Ann-Helén Laestadius en bok som bär vittne om skuldbeläggandets och utfrysningens brutalitet på det mentala planet. Även om jag naturligtvis varit förbannad när jag läst de två tidigare böckerna i Ann-Helen Laestadius Sápmitrilogi, gör denna mig arg på ett helt annat sätt. Kanske är det för att Marina och jag är ungefär jämngamla. Jag känner igen så många av de kulturella referenserna, även om jag växte upp i Stockholm. Det är väldigt lätt för mig att relatera till Marina, även om jag inte alls kommer från en fundamentalistiskt släkt. Tvärtom. Men Laestadius tecknar fram Marina på ett så tydligt sätt för mig, att jag ibland känner mig som Marina.
Jag gråter när Marina börjar hitta fram till kärnan av sig själv i vuxen ålder. Efter att ha varit kuvad och förnekad på så många olika sätt, är det en sann glädje när hon börjar hitta hem. Och med hem menar jag inte bara det fysiska hemmet i Kiruna, utan känslan av att tillhöra, att röra sig bort från mellanrummet till ett sammanhang. Det är något jag verkligen unnar Marina, vars släktingar stundtals gjort mig så arg under läsningen att jag skrikit rakt ut.
Jag kommer bära med mig Sápmitrilogin länge och jag skulle tro att jag återkommer till alla tre böckerna vad det lider.
