Är man intresserad av böcker hörde man kanske, precis som jag, talas om Teatern vid stranden (engelsk titel: The Whalebone Theatre) redan förra året då den drottning Camilla tillsammans med Jenna Bush Sager valde just The Whalebone Theatre till en gemensam bokcirkel. Jag tror det var i samma veva som Albert Bonniers Förlag gick ut med att den svenska utgåvan skulle komma i början av maj. Jag bestämde mig för att vänta på den svenska översättningen och det ångrar jag inte en sekund.
En otrolig debutroman
I Joanna Quinns debutroman får vi lära känna syskonen Seagrave från den stunden lilla Cristabel möter sin (och mycket glamourösa) styvmor Rosalind en kall morgon framför familjegodset i Dorset. Hennes riktiga mamma är död och nu har Cristas pappa gift om sig och godset Chilcombe har återigen en godsfru och en drömmen om en manlig arvinge är åter vid liv. Men innan en manlig arvinge föds (Digby), får Crista en syster: Flossie.
En sommar hittar barnen en strandad val vars skelett de så småningom släpar upp till en stuga på godset och bygger en teater av: ivrigt påhejade av de eklektiska konstnärer som dras till Chilcombe. Crista, Flossie och Digby växer upp som bifigurer i familjegodset och rår för det mesta om sig själva och varandra, medan föräldrarna håller dekadenta fester. Men när de sätter upp teaterföreställningar i valskelettsteatern får de inte bara stå i centrum, de får även en chans att umgås med sina (rätt motvilliga) föräldrar.
Berättarteknik med bredd
Vi följer barnen Seagrave bland annat genom brev, dagboksanteckningar och ibland tidningsurklipp – samt genom Crista och Flossie som berättarröster. Det här är en bok som är nära 650 sidor lång och vanligtvis flyr jag så långa böcker. Men med Teatern vid stranden flyr jag istället in i boken – jag vill aldrig att den ska ta slut. Från äventyren som barn (som ärligt talat ibland är rent dödsföraktande) till deras abrupta inträde i vuxenlivet då andra världskriget bryter ut. På TV4 beskrevs boken som en blandning mellan Downtown Abbey och spionspänning – och jag håller med. Det är både godsmys och krigsångest, utan att boken någonsin blir för jobbig eller tung att läsa.
Översättningen av “Teatern vid stranden” är gjord av Annika Hultman-Löfvendahl och Jan Hultman och är alldeles utsökt. Hela berättelsen flyter så vackert och tillgängligt både genom språk och dramaturgi att det är nästan helt omöjligt att lägga ifrån sig boken. Enda anledningen till att den tog mig så lång tid att läsa (nästan en hel månad faktiskt), är att den är alldeles för stor och tung att släpa med sig på sommarens utflykter. Men att ligga på soffan och helt hänge sig till denna bok medan stormen Hans smattrar och dundrar, var en förnämlig upplevelse och jag är redan nyfiken på vad detta nya författarskap mer kommer att mynna ut i.
En bok att minnas och inspireras av
“Teatern vid stranden” av Joanna Quinn åker rakt upp på min topplista över de böcker jag läst under 2023. Jag får lära känna dessa tre personer så bra och ett strimma av hopp finns alltid på horisonten – även om det naturligtvis är lätt att bli frustrerad över hur kvinnorna inte fick ta plats, men då lika lätt att bli imponerad över de sätt som både Crista och Flossie tar plats – även om det är på två helt olika sätt. Nu är jag väldigt sugen på att läsa en bra faktabok om kvinnliga spioner under andra världskriget. Ack! Så många böcker, så lite tid.
Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
Köp ”Teatern vid stranden” hos Adlibris
Köp ”Teatern vid stranden” hos Bokus
