Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
När jag googlar runt, inser jag att jag inte är den enda som haft svårt att plocka upp Alex Schulmans böcker efter att ha läst hans ofta rätt elaka bloggar och krönikor genom åren. Jag vet att hans författarskap är uppskattat, men jag erkänner gärna att jag duckat undan hans böcker på grund av hans offentliga persona. Men i veckan bestämde jag mig för att det var dags, och jag valde hans senaste roman: ”Malma station”.
Jag såg ett klipp på instagram, där Schulman beskriver ”Malma station” som en pusselrelationsbok. Nå ja, särskilt pusslig tycker jag inte att den är – sambandet mellan de tre olika tågsällskapen vi får följa, står omgåendet klart. Det innebär inte att det är en dålig bok utan överraskningar. Tvärtom är det här, och det smärtar mig nästan att erkänna det, en riktigt välskriven bok med karaktärer som jag kommer på mig själv att ligga och tänka på när jag ska sova. Även flera dagar efter att boken är utläst.
En tågresa genom flera tidsplan
Fem personer sitter på ett tåg. Det är det krisande paret. Den ensamstående pappan och hans dotter. Samt den ensamma kvinnan som letar efter svar. Alla är på väg mot ”Malma station”. Genom omvärldsbeskrivningar förstår vi snabbt att dessa tre tågresor sker på tre olika tidsplan, och när man väl förstått det är det tydligt att detta är en generationsroman i en annorlunda miljö.
Naturligtvis tillbringar vi inte hela tiden på tåget. Det är blott färdsättet till Malma, en ort i Sverige där denna familj både begraver och gräver upp sina hemligheter – hemligheter som en generation gömmer, nästa generation helst glömmer och en tredje generation måste gräva upp för att förstå. Det är därför alla vägar, för eller senare leder till Malma.
En roman om att bli bortvald
Men detta är inte bara en roman om hemligheter. Det är en bok om att bli bortvald – som barn, som partner, som förälder. Hur ensamhet och utsatthet ibland färdas genom generationer och hur cirkeln kan vara svår att bryta.
Språket är utmärkt, men hos karaktärerna saknar jag något att sympatisera med. Nog för att man vid ett eller annat tillfälle känner för alla huvudkaraktärerna, men det är ändå en familj som jag överlag känner att jag är glad slippa ingå i eller umgås med – trots att jag inte kan sluta tänka på dem.
Har Schulman vunnit över mig från min skepsis med ”Malma station”? Nja, kanske inte helt. För även om jag tycker att det är en otroligt välskriven bok, har jag ändå svårt förlåta mycket av det han tidigare har skrivit. Men å andra sidan – vem tusan har inte skrivit klumpiga saker i sin blogg? Gudarna ska veta att även jag skrivit inlägg som gjort folk både förbannade och ledsna genom åren. Det är svårt att skriva dagbok offentligt, det kanske även Alex Schulman i efterhand kan hålla med om?
