Recension: “Jävla karlar” av Andrev Walden

Av de krönikor jag delat i sociala medier är Andrev Walden måhända en smula överrepresenterad. Nästan alla recensioner av “Jävla karlar” inleds med en passus om just Waldens förmåga att teckna en bild av den ibland rätt tuffa vardagen med empati och värme. Jag håller med och detta är naturligtvis någon han tar med sig i sin självbiografiska skönlitterära debut. 

Sju pappor på sju år

Under sju års tid har Andrev sju pappor. Eller pappor och pappor, det beror väl lite på hur man räknar. Andrev har valt att räkna de män som hans mamma haft sällskap med och som fått barnet Andrev att undra: är det här min nya pappa nu? Vi får aldrig veta pappornas riktigt namn, istället bär de smeknamn som beskriver deras personlighet eller någon av deras egenskaper: Växtmagikern, Kanotisten, Prästen, Tjuven, Mördaren… 

Som man kan ana sig till av namnvalen, är det inte alltid det bästa av män som passerar genom Waldens barndom. De är våldsamma och kontrollerande. De missbrukar och fler än en gång tvingas mamman ta barnen och gömma sig, fly, lämna jobb för att inte lika lätt hittas. Hade detta varit mammans berättelse, hade tonen i boken mest sannolikt varit väldigt annorlunda. Men detta är Andrevs berättelse och vi får möta dessa män, dessa jävla karlar, genom ett barn. Ett barn som undrar om han också kommer bli en jävla karl när han blir stor, trots att kvinnorna i hans liv säger att han är annorlunda.

En uppväxtskildring med svärta och skratt

Genom boken och som en röd tråd bland de tillfälliga papporna, anar vi den biologiska pappan: Indianen. Andrev har aldrig träffat sin biologiska pappa, så vitt han själv kan minnas, men det finns ett foto som skvallrar om annat. Ett foto där Indianen håller Andrev i sin famn. Indianen skickar presenter till Andrev genom hans barndom, samt även en del brev. 

Så lätt skulle det vara att detta hade kunnat bli en sorgsen bok. Men eftersom att åren med sju pappor skildras genom barnets ögon, är det med en blick som vare sig är anklagande mot männen eller mot mamman. Mamman är faktiskt inte särskilt synlig i boken, mest en bifigur. Först och främst är detta nämligen en uppväxtskildring som slår an väldigt starkt hos mig. 

Hög igenkänning även utan sju pappor

Andrev Walden och jag är barn av samma årskull: 1976. Även om jag vare sig haft sju pappor eller flyttat runt särskilt mycket, är det mycket jag känner igen. Jag känner igen kvinnorna, musiken, hur killarna pratar med varandra i tidiga tonåren (“högst sannolikt, Cyklopen”). ”Jävla karlar” tar mig tillbaka till min egen barndom under 80-talet. 

“Jävla karlar” av Andrev Walden är en utsökt bok som jag kommer läsa igen. Språket är rakt och snabbt. Jag skrattar högt flera gånger. Ofta av igenkänning men också för att Walden är mästare på att beskriva allvaret med glimten i ögat. Denna glimt är dock alltid respektfull. Jag känner aldrig som läsare att han hänger ut vare sig sin mamma eller sina syskon. “Jävla karlar” är en vacker bok som jag verkligen kan rekommendera alla. En av mina favoritböcker 2023

Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.

Köp ”Jävla karlar” hos: Adlibris
Köp ”Jävla karlar” hos: Bokus