Jag sitter i omklädningsrummet på barnens simskola och läser ”Husiatyn”. Under den första delen av boken kämpar jag med ett konstant illamående. Sen trubbas känslorna av efter tid. Mer för varje fasansfull händelse som skildras. Jag fortsätter läsa fast jag inte vill höra ett enda ord till. Det känns som om jag inte har kapacitet kvar för mer ondska. Men jag fortsätter läsa. På tunnelbanan, hemma i soffan, på en hård bänk i en foajé när barnen är på fritidsaktivitet. Jag fortsätter för jag behöver ju trots allt bara uppleva det i ord, inte genomleva det på riktigt.
Detaljerad skildring av svenska nazisters medverkan till folkmord
”Husiatyn: förintelsen som Sverige glömde” är en bok som dels skildrar folkmordet på så gott som alla judar i byn Husiatyn, idag belägen i västra Ukraina. Två av den handfull människor som överlever är Dov Altschuler och Sabina Badian. Båda fortfarande tonåringar vid krigets slut. Dels följer ”Husiatyn” ett antal svenskar, unga män, som frivilligt anmäler sig som soldater hos Waffen-SS. Och som under kriget tjänstgör i eller kring samma geografiska område. Framför allt är det den svenska nazisten Kurt Lundin som står i fokus. Boken har sin upprinnelse i ett fram till dess bortglömt polisförhör med Lundin, där han öppet berättar om vad han bevittnat som soldat. Skildringar som placerar honom på platsen för folkmord. Författarna Johan Ulvenlöv, Matti Palm och Anders Larsson har därefter genomfört ett enormt grävarbete. Med hjälp av arkiv samt intervjuer med överlevande lyckas de författa denna ytterst omfattande, men ändå lättillgängliga bok.
Med lättillgänglig avser jag hur boken är att läsa. Som läsare matas man med fakta. Men boken är skriven på ett sätt som gör att berättelsen sömlöst hoppar mellan platser och personer utan att det är det minsta svårt att hänga med. Däremot är ”Husiatyn” emotionellt svår. Även den som har läst tidigare skildringar av förintelsen kommer troligen uppfatta den här boken som otroligt tung. ”Husiatyn” är laddad med detaljer som absolut ska skildras – det är viktigt att sanningen inte är det minsta luddiga i kanterna. Men de är också särdeles plågsamma att ta till sig.
”Husiatyn” ger anledning till svensk självrannsakan
Medan jag läser ”Husiatyn” kan jag inte sluta ta upp boken med människorna omkring mig. ”Kan du begripa att den här finska frivilliga soldaten inte bara tog bilder av sina vidriga brott utan stolt framkallade dem och klistrade in dem i ett fotoalbum när han kom hem till Finland igen?” frågar jag upprört min man vid kanten av simbassängen när barnen övar bröstsim. ”Hur kan det vara möjligt att Sverige lät de svenska nazisterna komma undan, att så många svenskar med ett förflutet i nazistpartiet ändå befann sig på högt uppsatta positioner senare i livet?” säger jag till mina kollegor när vi egentligen ska ha möte om effektivisering. ”Att grundaren av Sveriges Socionomers Riksförbund, numera akademikerförbundet SSR, var nazist och SS-veteran är ju inte riktigt klokt” muttrar jag för mig själv, på årsdagen av min egen socionomexamen.
Det är inte roligt att läsa ”Husiatyn”. Det finns inte heller någon förväntning på att en bok om förintelsen ska vara rolig, förstås. Men det är faktiskt direkt plågsamt när ögonvittnesskildring staplas på ögonvittnesskildring. Händelser som skulle känts överdrivna, otrovärdiga rent av, om man såg dem i en film. Men de här händelserna, allt som drabbar Dov och Sabina och deras vänner, släktingar och grannar, är ju sanna. Hur mycket min hjärna än kämpar med att något så brutalt och ondskefullt ens kan ske.
”Snälla kom ihåg att inte glömma”
Men det har hänt. Och det är när jag påminner mig själv om att DET HAR HÄNT som jag förmår mig att läsa vidare. Sabina Badian säger det bäst själv. I en intervju med USC Shoah Foundation Institute vädjar hon till eftervärlden i ett citat som sedan återges i ”Husiatyn”:
”Kom ihåg att utbilda er om Förintelsen. Var medveten om den orätt som begåtts mot oss och mot vårt folk. Snälla kom ihåg att inte glömma.”
Husiatyn: förintelsen som Sverige glömde (Sida 297)
Världen håller på att glömma. Oron för att historien ska upprepa sig känns inte alls som något fantasifoster. Böcker som ”Husiatyn” är viktiga av två anledningar. Det går inte att få nog av nedskrivna ögonvittnesskildringar nu när de sista förintelseöverlevarna snart är döda. Och det går inte att tro att vi i ”neutrala” Sverige har något slags avstånd till det som skedde. Svenska soldater fanns på plats. Och kom sen tillbaka till Sverige, och fortsatte leva sina liv nästan helt utan konsekvens. Boken visar tydligt att det finns kvar i svensk historia att göra upp med. Jag hoppas fler kan stålsätta sig och orka läsa ”Husiatyn”. För Dov och Sabinas berättelser är i boken skrivna på ett sätt som gör dem väldigt lätta att aldrig glömma.
Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
