Senaste veckorna har det snackats en del om böcker som består av ”no plot, just vibes”. När det blivit dags för mig att i en recension sammanfatta mina tankar om ”Hare House” av Sally Hinchcliffe slår det mig att den nog faktiskt kan falla i kategorin av böcker utan handling men mycket känsla. Obs, detta innebär inte att inget händer i boken. Det är snarare så att fokus ligger på stämningen och karaktärerna, istället för en handling som kraftfullt driver boken framåt.
Mystik kring berättarrösten
I ”Hare House” har bokens protagonist nyligen flyttat från London till en liten stuga i den skottska landsbygden, belägen på Hare House gods en bra bit från närmsta stad. Hon njuter av lugnet och sitt nya stillsamma liv efter att en händelse, som under en stor del av boken är höljd i mystik, fått henne att lämna livet som lärare på en exklusiv flickskola. En dag blir en hare påkörd av bussen och hon ser den dö och plötsligt känner hon hur något skiftar.
I huset bredvid hennes bor Janet, en dam som är äldre än vår icke namngivna huvudperson, som själv är i medelåldern. Janet är bitsk, gillar att snacka skit om andra och har ett tydligt horn i sidan till familjen som äger Hare House och således även de små husen de hyr. I takt med att vår berättarröst lär känna hyresvärdarna växlar man som läsare mellan att tycka att Janet är dum och att Janet kanske har en poäng.
Vem går egentligen att lita på?
Grant, som äger Hare House, är storebror till 17-åriga Cassie. Deras föräldrar har omkommit i en bilolycka och deras bror har dött under oklara omständigheter. Cassie blir snabbt förtjust i det sällskap som berättarrösten utgör och snart störs rytmen i det stillsamma livet av Cassie. Cassie visar sig nämligen vara en ganska krävande ung kvinna. Hon har en tendens att låta fantasierna skena iväg med henne. Dessutom är hon en aning dramatisk. Samtidigt tycks det vila något tungt och hotfullt över godset Hare House. Så det är kanske inte Cassies fel? Och varför i hela fridens namn är huvudbyggnaden fylld av uppstoppade harar? Hyresvärdarna och Janet målas onekligen upp som opålitliga. Sedan inser man som läsare att vår berättarröst inte heller riktigt lägger alla korten på bordet. Vem ska man egentligen lita på?
Full pott för suggestiv stämning
Men vad handlar boken om? Ja, det är faktiskt svårt att sätta fingret på. Men lustigt nog älskade jag den så pass mycket att jag faktiskt tror jag kommer läsa om den i framtiden. Den är tät och suggestiv och bjuder på creepy vibes. Men slutändan är det faktiskt svårt att veta vad som var övernaturligt, om något var det alls.
Något annat som är svårt att sätta fingret på är huvudkaraktären som alltså är bokens berättarröst. Hon är som sagt inte särskilt pålitlig. Slutet ger utrymme för så pass mycket tolkning att jag var tvungen att googla för att se om någon annan hade tolkat slutet på samma sätt som jag. Men detta är inte en bok som fått supermånga recensioner. Det är synd, för det är en delikat liten gotisk munsbit med vackert språk och gott om spökliga vibes. Men särskilt mycket handling – det har den inte. Vilket också gör att stämningen bli ännu mer och svår att definiera. Och jag älskar varje sida, varje ord och varje bokstav av Hare House. Det är inget annat än en riktigt förtrollande bok.
Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
