Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
När vi bestämde oss för att starta Bläddrat, var vi direkt överens om att skriva brett om böcker: nysläpp varvat med äldre böcker. Låt oss hitta pärlorna både på nyhetshyllan och nere i bibliotekens magasin. ”Agnes Cecilia: En sällsam historia” av Maria Gripe står fortfarande uppe på barn- och ungdomsavdelningen och har nog ett bra tag kvar innan den magasineras. Tur är väl det, för vilken pärla den visade sig vara. Ja, det stämmer – jag hade inte läst ”Agnes Cecilia” tidigare.
Den enda som inte läst ”Agnes Cecilia”?
Så många gånger de senaste åren, som jag hört både bokälskare och författare referera till Maria Gripes böcker. Omslagen har hyllats och stämningen i hennes böcker lovordats. Just ”Agnes Cecilia” är en av de böcker som alltid kommer på tal, både när man pratar om Maria Gripe men också väldigt ofta när favoritböcker från barndomen ska listas. Jag har inget minne alls av att jag läste ”Agnes Cecilia” i skolan, trots att den släpptes 1981 och därmed är gammal nog för att även ha kunnat passera mig i skolbänken. För några veckor sedan gjorde jag slag i saken och lånade den på biblioteket. Och vet ni vad? Jag älskade den!
Nora förlorade sina föräldrar som liten och har vuxit upp hos släktingar, men känner sig ofta ensam och övergiven. I lägenheten de nyss flyttat till, hör Nora mystiska fotsteg och känner något som hon bäst kan likna vid en närvaro. Plötsligt får Nora ett meddelande om att gå till en butik i gamla stan och fråga efter Agnes Cecilia. Något skeptisk åker hon dit med sin kusin Dag (som också är hennes bonusbror) och får med sig en märklig docka hem. Och snart duggar mysterierna tätt. Hon bestämmer sig för att undersöka vem det är som egentligen har bott i lägenheten innan dom, och vad dockan har med saken att göra.
En stillsam spökhistoria att falla för
”Agnes Cecilia” är en finstämd spökhistoria som aldrig blir läskig, men definitivt bjuder på en småkuslig stämning som nästan går att ta på. När jag läser den här boken, känner jag vinden mot huden och kan nästan förnimma lukten av de blommor som Nora plockar. Jag fascineras över hur mycket jag känner för nästan alla karaktärer i ”Agnes Cecilia”, från Nora och hennes fosterfamilj till hennes kompis gammelmormor. Det är varma och sympatiska karaktärer. Trots att det här är en lågmäld bok, är det ändå ett enormt driv framåt i berättelsen hela tiden. För min del hade den gärna fått vara dubbelt så lång, för detta är en värld jag gärna skulle stanna kvar i en stund till.
Förutom det fina persongalleriet och min längtan som läsare att Nora ska klura ut mysteriet åt oss, är det faktiskt just den där omtalade stämningen som jag fastnar för. Den hänger sig kvar i mig och jag vill helst tända ett doftljus och dricka en kopp te, sluta mina ögon, och lyssna efter steg i salongen. (Fotnot: jag skulle bli livrädd om jag hörde steg i ett annat rum när jag är ensam hemma).
