Just när man tror att man vet vart man har Sara Bergmark Elfgren, girar hon och överraskar genom att inte släppa in något övernaturligt mörker alls i sin senaste roman. Men det innebär inte att det inte finns ett mörker. Tvärtom. ”Ö” av Sara Bergmark Elfgren är en bok så mörk att den river i en som en höststorm i skärgården.
En berättelse som omedelbart greppar tag
Sara Bergmark Elfgrens ”Ö” är en roman som fångar mig från första sidan. Den börjar med en till synes enkel premiss: Mirjam återvänder till sin barndoms ö för att fira sin syster Nias 40-årsdag, men snart eskalerar situationen till något helt annat. Deras relation har i vuxen ålder svajat och Mirjam hoppas på försoning, även om hon inte riktigt förväntar sig det. På ön, Tallholmen, möts Nia och Mirjam i en kombination av nostalgi och förbittring och stämningen är minst sagt tryckt. Både stormar och gamla konflikter sliter i samtliga i sällskapet. Bokstavligen.
I ”Ö” hittar vi skräcken i det mänskliga, vilket ju ärligt talat är mycket mer läskigt än vad det övernaturliga någonsin kan bli. När jag låter mig bli skrämd av skräck som innehåller övernaturliga element, agerar det övernaturliga som ett filter. Det blir inte hundra procent läskigt, efter som det övernaturliga för mig skapar en naturlig gräns mellan fiktionen och verkligheten. Det är därför jag kan läsa skräck, trots att jag är mörkrädd. Skildringar av tsunamin 2004 eller terrordådet på Drottninggatan eller barn och ungdomar som far illa däremot, där får jag kämpa med känslorna och mina riktiga rädslor. I ”Ö” utforskar Bergmark Elfgren hur relationer kan förvridas och förstöra.
Skräck utan övernaturligt skyddsnät
Vanligtvis känd för sina övernaturliga inslag, dyker Sara Bergmark Elfgren istället ned i destruktiva maktspel, särskilt mäns tyranni, och det är detta som driver berättelsen framåt. Ön och huset är viktiga skådeplatser, inte för att de är mystiska, utan för att de förstärker känslan av instängdhet och kamp. Stormen och husets fysiska förfall speglar de trasiga relationerna och konflikterna mellan karaktärerna som sliter dem i bitar, på flera olika sätt.
”Ö” har beskrivits som en gotisk berättelse, vilket jag funderade över en hel del under första delen av boken. Det tog lite tid för mig att förstå hur den omtalade gotiken getalstades, men när berättelsen väl landar på den isolerade ön, blir det tydligare. Gotik handlar ofta om isolerade platser, arvets makt och en känsla av hotande förfall – och allt detta finns här. Men även om ön och huset känns hotfulla, är det inte platsen som är den verkliga fienden. Däremot skapar de förutsättningarna för att konflikter ska eskalera till ren terror.
Bladvändare perfekt som sista minuten-julklapp
Det är en bladvändare av rang, men också riktigt känslomässig läsning. Mirjams och Nias syskonrelation är laddad med kärlek, men också av sorg och svek. Deras historia vävs skickligt in i den nutida handlingen. Jag som är född 1976, fnittrar förtjust över nostalgin som återblickarna till deras ungdom innebär för mig. Precis som i Bergmark Elfgrens tidigare bok ”Grim”, överlappar många av huvudrollens erfarenheter med många av mina egna. Ett tag misstänker jag nästan att författaren kommit över mina gamla dagböcker. Men det är ju naturligtvis så enkelt att Sara Bergmark Elfgren och jag är jämngamla och därför har liknande referensramar till 90-talet. Men det är roligare att låtsas att hon inspirerats av mig, om jag ska vara helt ärlig.
Har du fortfarande julklappar kvar att köpa? ”Ö” passar de allra flesta. Kanske inte romanceivraren, men den kommer gå hem både hos skräckläsaren och deckarälskaren. Detta är en spänningsthriller som är perfekt att sjunka ned i soffan med under mellandagarna.
