På omslaget av ”Mjölkharen” av Tina Norin står det ”SPÄNNINGSROMAN” i versaler. På Storytel är den kategoriserad som deckare. Jag vet inte om jag håller med. Detta är en utsökt bok, men att kalla det för spänningsroman kanske är att ta i? Jag skulle nog kalla ”Mjölkharen” för en roman, kanske rent av en historisk roman. Det innebär ju inte att den inte är bladvändarvänlig eller intressant för det. Det är den nämligen. Så pass att jag hade oerhört svårt att lägga i från mig boken och faktiskt plöjde den i ett nafs under en dag.
En mystisk konstkupp och familjehemligheter
När barnbarnen till den hyllade konstnären Astrid Sterner börjar rensa i det gamla släkthuset, hittar de något som förändrar allt de trodde sig veta om sin mormor – en bunt brev och en dagbok som leder dem tillbaka till en annan tid, ett annat liv.
I början av 1900-talet lever Astrid och hennes vän Viola ett intensivt konstnärsliv i Paris. De studerar för Matisse, dricker vin under takåsarna och rör sig i samma kretsar som Gertrude Stein. Men bakom den livliga fasaden lurar en annan berättelse – om drömmar som krossas, vänskap som prövas och val som kommer påverka deras liv för alltid.
Intressant om konstnärsliv i Paris vid sekelskiftet
Mjölkharen är en fantastisk roman om ett konstnärsliv i brytningstid, om hemligheter som till slut letar sig fram genom generationer. Den handlar också om att försöka förstå dem som kom före oss. Inte alltid så lätt med knapphändig information och föräldrar om inte längre kan svara på ens brinnande frågor.
Visst är det spännande, när vi tillsammans med berättaren försöker lista ut vem som stulit tavlan ”Mjölkharen” i slutet av 70-talet och varför. Jag älskar hur denna generationssaga vävs samman med (typ) nutid. Astrids barnbarn kämpar också med identitet, kärlek och att hitta sin egen plats i en värld som ibland går lite för fort för att man ska hänga med. Och mitt i allt detta har deras mamma fått en stor stroke och kan inte längre kommunicera. På vårdhemmet där hon nu bor, kan hon bara svara ja eller nej genom handtryckningar och blinkningar. Detta skapar ett tomrum, som känns obekant för hennes vuxna barn.
Men det är just i det där hålrummet som en förälder kan lämna efter sig, som de får möjlighet att utforska vilka de egentligen är och vad deras kända mormor faktiskt hade för sig i sin ungdom. Visserligen kan deras mamma inte längre ställa frågor, men hon kan inte heller hindra dem från att gräva.
Vad lägger vi egentligen i begreppet ”spänning”?
Jag tyckte otroligt mycket om ”Mjölkharen” och glömde helt bort att den är klassad som en spänningsroman. Först när jag slog ihop den landade mina ögon på ordet på framsidan vilket fick mig att tänka: njaaa. Eller? Eller handlar detta främst om vad jag lägger i ordet ”spänning”. Inom litteraturen har vi kommit att förvänta oss att spänning ska vara blod, mord och andan i halsen. Spänning kan ju faktiskt vara så mycket mer: hemligheter som sakta nystas upp, familjedramer, karaktärsutveckling. Allt detta innehåller ju ”Mjölkharen” och kanske är det trots allt en spänningsroman av just de skälen? Men då är ju å andra sidan väldigt många böcker spänningsromaner. Ja, så kanske det är!
