Jan Stocklassas nyligen släppta bok ”Mannen som föll från himlen” har undertiteln ”Jakten på den bortglömde terroristen”. Efter många år nere i det djupa hålet som utgör arenan för alla teorier om vem som mördade Olof Palme redogör Stocklassa på bokens första sidor känslorna som kommer över honom när Palmekommissionen håller sin slutliga (?) presskonferens. Deras slutsats är att Stig Engström är den troliga mördaren. Något som går stick i stäv med den information Jan Stocklassa grävt fram, vilken till stor del byggde på författaren Stieg Larssons privata arkiv.
Mina förväntningar var att detta skulle vara en genomgång av Lockerbieattentatet, kanske kryddat med ny information eller åtminstone med färska tolkningar som föranledde nya teorier. Så är inte fallet. ”Mannen som föll från himlen” är istället en vild resa, både mentalt och geografiskt. Som läsare kan man bara knäppa fast säkerhetsbältet och hålla i sig medan författaren bränner sina sista pengar i jakten på svar. Svar på de frågor han bara knappt definierat för sig. Vissa möten blir extra intressanta. Många berörda och inlästa på Lockerbieattentet verkar något förvånade över svensken som tagit sig tid för att flyga till deras hemstad men knappt verkar känna till vad som hände eller ens vilka som officiellt var inblandade.
Ont om fakta men gott om teorier
”Mannen som föll från himlen” är ett insiderperspektiv på hur det är vara en konspirationsteoretiker. Det är en fin linje mellan att vara en grävande författare och att falla handlöst ner i en härva av löst hopkopplad information som från varje källa inte bara beskrivas som deras sanning, utan som sanningen. Placerar man boken i underhållningskategorin så fungerar den som bäst. För något nytt om Lockerbiteattentatet lär jag mig inte direkt. Det man som läsare främst snappar upp rör sig om internationell politik under 70- och 80-talet. Och det man trodde skulle vara en röd tråd, att Olof Palmes medarbetare Bernt Carlsson fanns ombord på planet som kraschade, tappas i princip bort under resans gång.
Så, det här är inte en faktabok, inte ens nästan. Men den är fortfarande ganska underhållande. Jag har inte tråkigt på en enda sida, men jag funderar hela tiden över varför alla dessa obekräftade teorier lyckas nå hela vägen fram till mig. Vad är poängen när inget i slutändan varken bekräftas eller dementeras?
”Mannen som föll från himlen” är ett insiderperspektiv på konspirationsteoretiker
När boken är slut famlar jag efter ord för att beskriva hur det var att läsa ”Mannen som föll från himlen”. Det nog är Jan Stocklassa egna ord, om en man han möter upp i Portugal för en intervju, som bäst fångar vad jag tänker när jag läser boken:
Jag lyssnade på Fredericos berättelse, men det var omöjligt för mig att veta om det han berättade var sant eller bara brottstycken av fakta som han kompletterade med sina egna slutsatser.
Mannen som föll från himlen, sida 214
Intressant nog fick jag mitt alldeles eget aha-moment när jag slog ihop ”Mannen som föll från himlen” för sista gången och tog upp telefonen istället. I mitt sociala medier-flöde möttes jag av riktad reklam för en ny brittisk tv-serie med Colin Firth i rollen som Jim Swire. Samma Jim Swire Jan Stocklassa nyss intervjuat. ”Lockerbie: A search for truth” har premiär i januari 2025. Det råder inga tvivel om att terrorattentatet julen 1988 fortfarande är högaktuellt även trettiosex år senare. Och så länge någon bryr sig och det finns frågetecken kvar att räta ut, kommer konspirationerna fortsätta att flöda.
