”Lokattens klor” är den andra Millenium-boken från denna stafettseries tredje författare. Först ut vars förstås Stieg Larssons ursprungliga tre böcker; ”Män som hatar kvinnor”, ”Flickan som lekte med elden” och Luftslottet som sprängdes”. Alla postumt utgivna år 2005, 2006 och 2007. Tio år senare tog David Lagercrantz över stafettpinnen med ”Det som inte dödar oss”, ”Mannen som sökte sin skugga” och ”Hon som måste dö”. Och hösten 2022 släpptes Karin Smirnoffs första Millenium-bok – ”Havsörnens skrik”.
Varje författares trilogi är till stor del fristående, men vill man hänga med fullständigt bör man ha läst alla böcker innan man tar sig an ”Lokattens klor”. I denna bok återvänder vi till Gasskas uppe i norra Sverige. En liten före detta gruvort som ändå lyckats utgöra världens centrum i Smirnoffs Millenium-böcker. Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist spelar fortfarande viktiga roller, men snarare som bikaraktärer. Större plats ges åt Lisbeth 2.0, det vill säga hennes brorsdotter Svala – samt ett antal andra karaktärer som först introduceras i ”Havsörnen skrik”.
Spretig handling som inte riktigt vet vad den vill
Medan Smirnoffs första bok om Blomkvist och Salander kändes som en frisk fläkt och som en bra svängning i fokus för Millenium-böckerna, så känns ”Lokattens klor” mer stagnerad. Jag blev faktiskt förvånad över att jag gång på gång glömde bort att jag läste boken. Så snart jag la den ifrån mig så försvann den helt ur mina tankar. Den röda (snarare gröna) tråden borde vara värnandet om urskogen, om miljö och klimat. Men när inte ens karaktärerna lyckas brinna för det mer än på ytan är det svårt att som läsare känna någon ihållande oro eller spänning inför etableringen av en ny gruva.
Och det beror inte på att det inte händer något. Tvärtom – den här boken är proppfull av action. Problemet är bara hur svår den är att ta till sig, hur lite man som läsare engagerar sig i det som händer. ”Lokattens klor” är inte svårläst, att Karin Smirnoff kan skriva bra råder det inga tvivel om. Men det känns inte som att vare sig hon eller jag egentligen bryr oss om vad som händer i boken?
Osannolikt och urvattnat när Gasskas blir världens centrum
En orsak till det kan vara att det vid det här laget känns rätt långsökt att alla dessa personer skulle samlas i just Gasskas. Inte bara har Salander och Blomkvist sina egna, separata anledningar till att befinna sig där. Men tydligen har norra Norrland även ett brett utbud av ondskefulla nazister, kallsinniga beställningsmördare och människohandlare?
Det jag tycker om bäst är Smirnoffs förmåga att med väldigt liten text skildra en karaktär på ett unikt sätt. Men i ”Lokattens klor” blir det lite för mycket av det goda. Den stora mängden karaktärer är svår att hänga med i och när alla motiv blandas ihop blir hela handlingen till slut lite urvattnad. Och de före detta huvudrollerna, Salander och Blomkvist, börjar kännas både gamla och slitna. Något som ofrånkomligen skulle ske. Det kanske helt enkelt är dags för Millenium-serien att avslutas för gott?
Hola cómo estás, Anna? Soy de Argentina y me gusta muchísimo Millennium. De hecho, estoy esperando que me llegue el lokattens Klor para el 6 de noviembre (e-book). La verdad que estuve leyendo bastantes reseñas al respecto y todas coinciden en que es un libro que abarca demasiado y que al final es un libro olvidable. Quizás el recurso esté gastado, quizás tendría que haber terminado en millennium 3, pero bueno, la familia de Stieg no iba a dejar de utilizar a la gallina de los huevos de oro. De todos modos, en cuanto llegue lokattens lo leeré día y noche. Por cierto, la MILLENNIUM 9 estará dirigida al problema del petróleo, éste era acerca de la minería y la anterior sobre la energía (eólica). Gracias por tu honestidad! Chau!