”Kvinnorna” inleds år 1966, i södra Kalifornien. Frankie är en ung och helt oerfaren sjuksköterska när hon i affekt bestämmer sig för att ta värvning. En viktig drivkraft är hennes fars hjältevägg, där porträtt av alla släktens hjältemodiga män har hängts upp. För kvinnornas del är det bröllopsfotona som gäller. Men visst kan kvinnor också vara hjältar? Efter en kortare period av träning flygs Frankie till Vietnam och kastas direkt in i en brutal vardag av bomber, hetta och död. Så mycket död.
På plats på militärsjukhuset får Frankie den typ av utbildning som bara en aktiv krigszon kan erbjuda. Snabbt inser hon att Vietnamkriget kanske inte är den där hjältemodiga insatsen hon hade föreställt sig. Snarare råder det på plats, särskilt allt eftersom tiden går, ett växande tvivel om huruvida USA verkligen är ”the good guys” i den här situationen.
Oväntad mix av krigshistoria och romance
Jag vill inleda med att konstatera att ”Kvinnorna” inte var den bok jag trodde att den skulle vara. Jag hade förväntat mig en historisk roman, med ett intressant och kanske rentutav feministiskt perspektiv. Visst stämmer mycket av detta in på Kristin Hannahs 520 sidor långa bok. Men det finns även ett tydligt inslag av romance och relationsdrama i ”Kvinnorna”. Särskilt i bokens andra halva. I synnerhet slutet, som man ser komma långt i förväg.
Språkmässigt är ”Kvinnorna” inte så imponerande, utan snarare ganska platt. Kanske är det jag som är ovan att läsa böcker i den här stilen. Men jag började ana oråd direkt när jag insåg att författaren har en tendens att vilja i detalj beskriva sina karaktärers käklinjer. Kristin Hannah räds helt enkelt inga klyschor. Här är det mörka hårlockar som hänger ned i pannan och hjärtan som slår ett extraslag när den stiliga mannen kommer nära.
Spännande läsning om amerikanska kvinnors insats under Vietnamkriget
Men det som räddar ”Kvinnorna”, och ändå gör den till en bladvändare, är relationen man som läsare bygger till Frankie samt den intressant, historiska vinkeln. Hur såg kvinnornas roll under Vietnamkriget ut egentligen? Kristin Hannah blixtrar flera gånger till med träffsäkra, kvinnohistoriska iakttagelser. Det handlar både om kvinnors uppoffring i allmänhet. Och om hur sjuksköterskorna som tjänstgjorde under Vietnamkriget behandlades efter att de kommit hem.
Inte bara möttes de, likt de vanliga soldaterna, för det mesta som allt annat än hjältar vid återkomsten. Kvinnornas insats under kriget förnekades dessutom ofta helt. När Frankie hårt tärd av PTSD söker sig till missbruk och tvivelaktiga kärleksaffärer i ett försök att finna tröst i och mening med livet, får hon gång på gång höra att hon inte räknas som krigsveteran. Trots två års tjänstgöring mitt i krigets brännpunkt.
”Kvinnorna” är som bäst när Hannah kritiserar
Många av de briljanta inslag som ändå förekommer i ”Kvinnorna” lyfter fram hur kvinnor behandlades av samhället. Flera exempel känns som om de kunde vara tagna från verkliga upplevelser. Ett exempel är när Frankie försöker söka vård för sitt dåliga mående och efter en lång beskrivning av sina symptom på mental hälsa får frågan om hon har mens just nu. Det scenariot kan tyvärr även den moderna kvinnan känna igen sig i. Jag kan erkänna att trots att jag läser mycket om krig faktiskt aldrig tidigare reflekterat över kvinnornas insats just under Vietnamkriget. Och absolut inte över deras dubbla stigma efter hemkomsten.
”Kvinnorna” hade i mitt tycke gjort sig klart bättre utan alla modellstiliga män som kommer och går i handlingen. Speciellt i den senare delen känns handlingen ofta snarlik manuset till en såpopera. Jag läser ändå ut ”Kvinnorna” snabbt, och sitter ofta uppslukad av den. Men det är tack vare att bokens starkare sidor, det mörker som Kristin Hannah ibland låter sippra fram, precis lyckas väga upp för de svagare.
