Jag har läst många recensioner som oavkortat hyllat ”Konstiga Sally Diamond” (engelsk titel ”Strange Sally Diamond”) av Liz Nugent. Men när jag läste ”Konstiga Sally Diamond” kände jag mig lite kluven. Å ena sidan har vi inslag som påminner om en klassisk feelgood-berättelse: huvudpersonen Sally går igenom en stor förändring, köper nytt hus och börjar upptäcka sig själv. Men å andra sidan finns ett mörker, så djupt och påträngande, att det skär sig med bokens något lättsamma ton. Det är som att man försöker göra en riktigt ruggig thriller lättsam och mysig, och för mig känns den mixen mer förvirrande än fängslande.
Ett enormt mörker som tyvärr saknar djup
Mörkret i boken påminner mig ibland om Keplers thrillers, nå inte riktigt, men vissa element av den. Men här känns det som att det obehagliga behandlas alltför ytligt. De brott som begås är fruktansvärda, men de skildras på ett sätt som aldrig riktigt går på djupet. Det blir nästan mer obehagligt att läsa om dessa extrema händelser när de inte ges den tyngd och allvar de förtjänar. Det känns som att man bara skrapar på ytan av något som kunde varit mycket mer gripande och omskakande.
Svårt att lära känna huvudkaraktären
Många beskriver boken som en ”fin berättelse”, men jag har svårt att känna någon större empati för Sally. Det kanske säger mer om mig själv än om boken dock. Sally beter sig ofta så avståndstagande (med all rätt, i och för sig), till och med mot dem som försöker hjälpa henne, att jag aldrig riktigt kommer henne nära. Hennes sätt att bemöta världen och människorna omkring henne skapar ett känslomässigt gap som gör det svårt för mig att bli engagerad i hennes öde. Och den manliga berättarrösten ska vi inte ens tala om. Herregud så förbannad jag blir av honom. Och tyvärr upplever jag att det är han som i slutändan har fått mest utrymme. Det är hans berättelse som stannar kvar hos mig och då känns bokens titel nästan lite bluffig.
Ett slut som lämnar mig med en hel del att önska
Slutet lämnar mig frustrerad. För mig knyts det inte ihop på ett tillfredsställande sätt, och jag får ingen closure för någon av karaktärerna. Istället introduceras en ny karaktär i sista scenen, någon vi bara tidigare hört talas om men inte mött. Detta leder till att jag som läsare sitter i mitt soffhörn med fler frågor än svar. Vad var egentligen meningen med det sista kapitlet?
Det är ingen tvekan om att ”Konstiga Sally Diamond” kommer kallas för ”höstens popcornthriller”. För mig börjar tyvärr begreppet popcornthriller snarare än ”bladvändare” betyda ”bok som går för snabbt fram och mynnar ut i ett alldeles för hastigt slut”. Det är svårt att inte se likheterna mellan ”Konstiga Sally Diamond” och ”Hon som blev kvar” av Riley Sager samt ”Kvinna saknad” av Mary Kubica. Det är den typen av böcker som absolut underhåller för stunden men som efterlämnar en känsla av att något saknas.
