När jag bestämde mig för att börja läsa ”Fourth Wing”-serien av Rebecca Yarros var det två saker jag inte riktigt hade räknat med:
- Hur otroligt engagerad jag skulle bli
- Hur otroligt mycket tid dessa böcker tar att läsa och lyssna på.
Att fortsätta direkt med andra boken, ”Iron Flame”, har helt sabbat tempot jag hade velat ha för att uppnå mitt läsmål. Ja ja, jag vet att det inte spelar någon roll hur många böcker man läser på ett år. Det är så klart viktigare att man läser böcker man uppskattar än böcker som är tråkiga. Hellre tre böcker man älskar än 80 böcker som var mellanmjölk.
MEN! Nu är det så att jag gillar att ha ett läsmål och har satt sådana i flera år. Jag låg väldigt bra till under januari och första halvan av februari. Sedan gjorde Violet och Xanden entré i mitt liv genom de svinlånga böckerna av Yarros. Men, Goodreads kan håna mig över att jag ligger efter bäst Goodreads vill. Det är helt okej eftersom jag får rida omkring på drakar.
Vad handlar ”Iron Flame” om?
”Iron flame” tar vid exakt där ”Fourth Wing” slutade, och har du inte läst ”Fourth Wing” bör du inte heller läsa denna recension av ”Iron Flame”, för nu blir det spoilers.
Iron Flame fortsätter historien om Violet Sorrengail, som just har trotsat alla odds och allas förväntningar och faktiskt överlevt det första året på brutala Basgiath War College där bara de starkaste överlever. Även om hon aldrig haft något vidare stort förtroende för sin mamma, har det lilla hon haft just krossats när hon upptäckt att etter finns och att ledningen i Navarro inte bara mörkar deras existens utan även lämnar folk utanför den sköldens skyddande krafter att dö.
Fartig berättelse med många brister
På det stora hela tycker jag att Iron Flame är en rolig läsupplevelse som håller mig fångad och intresserad. Men det är långt ifrån en bok utan brister. Tvärtom, det finns faktiskt en hel del. Och ju mer jag tänker på bristerna, desto mer irriterad blir jag.
Trots bokens snabba tempo och en handling där cliffhangers duggar tätt för att hela tiden leda en vidare genom texten, är Iron Flame en stundtals lite rörig bok. Detta leder till att läsningen emellanåt känns lite frustrerande. Boken har ett tydligt tempo-problem. Detta innebär att hela berättelsen känns stressad snarare än spännande. Jag kan visserligen uppskatta att det går fort, men ibland blir det nästan lite skrattretande exakt hur fort kniviga situationer blir lösta. Mängden nya karaktärer och platser som introduceras utan någon särskilt ordentlig bakgrund gör det svårt att engagera sig i alla och alla namn gör mig till slut så förvirrad att jag måste backa för att dubbelkolla vilken ryttare som tillhör draken som Violet ser dö (ibland känner jag inte ens igen namnen), vilket stör läsflowet och gör att den redan långa boken tar ännu längre tid att ta sig igenom.
Klena personporträtt och tunn bakgrundshistoria
Relationen mellan Violet och Xaden är å ena sidan rätt het, men den är också rätt så tjatigt. Deras återkommande konflikter som hela tiden handlar om att Violet inte litar på Xaden för att Xanden inte låtit henne veta några hemligheter blir så utdragen och ofta återkommande, att jag som läser tänker att det kanske vore bättre om Violet helt enkelt bestämmer sig för om de ska ha en relation eller inte.
Karaktärerna tecknas bara på ytan. Jag har faktiskt lite svårt att förstå exakt när Xaden blev kär i Violet och varför och hur det utspelade sig i relation till en av de hemligheter som Violets mamma avslöjar för henne om Xadens och Violets vänskap och sedan relation. Samma sak gäller för alla karaktärer. Aldrig får vi tillbringa tillräckligt med tid tillsammans med någon, inte ens Violet, för att lära känna dem mer på djupet. Samtliga av Violets vänner är snarare skuggor kring henne för oss läsare, än karaktärer. Killarna har noll personlighet, Riannon, Kat, Sloane och Imogen som alla har så mycket potential, förblir i stort sett bara namn i berättelsen kring Violet. Det är oerhört synd.
Iron Flame väcker fler frågor än vad den svarar på
Med detta sagt: uppenbarligen grips jag ändå tag när jag läser ”Fourth WIng”-serien. Det är kanske den exakt den dos av verklighetsfrånvänd action jag behöver, som nästan bara en drakfylld fantasy kan leverera. Drakarna fortsätter att vara ljuvliga, men även där: jag förstår inte riktigt historiken med drakarna. Har de alltid låtit människor binda sig till dom? Hur såg det ut innan de började tillåta detta? Drakarna ska vara de som bestämmer, så varför påverkar de inte sina ryttare att ta lite mer rimliga beslut? Ledningens drakar, är de lika stora assholes som ledningen själva är? Varför går de med på att ledningen lämnar så många människor helt åt sitt öde?
Ja ni hör ju: så många frågor, så få svar. Men stunder av hett sex, bjuder i alla fall ”Iron Flame” på. Kanske, om det är den mest heta sortens romantasy man är ute efter, är det nog lite väl klent även på den fronten.
Från och med i år har jag x antal sidor respektive x antal lyssnade minuter som läsmål, istället för antal böcker. Väldigt befriande om man sporras av att ha ett mål, samtidigt som tegelstenar inte blir ett problem.
Appen Storygraph har dessa funktioner och en mängd olika läsutmaningar att sätta tänderna i. Det går också att göra egna utmaningar om man exempelvis vill läsa en viss serie eller författare, eller bara motivera sig själv att läsa hyllvärmare.
Det går också att importera sin data från Goodreads, om man vill.
Kul med en annan sorts utmaning!
Jag testade Storygraph för något år sedan, men föll inte för den, särskilt inte när den bara lyckades importera halva mina data från Goodreads 😀
Ajdå. Det är väl nackdelen med en liten uppstickare, att det finns en del buggar och barnsjukdomar.
Samtidigt kan jag tycka att Goodreads kunde vara bättre (och snyggare 😅), med tanke på Amazons ekonomiska muskler.
Ja det är faktiskt konstigt att Goodreads är så ful som den är med tanke på pengarna bakom. Det är lite som att dom inte gjort något alls för att utveckla tjänsten öht.