Sophie Hannah är författaren som blivit utsedd av Agatha Christies arvingar att förvalta det kulturarv som är karaktären Hercule Poirot. I ”Hercule Poirots stilla natt” inleds boken med en slags epilog. Poirot och hans följeslagare, den vid Scotland Yard anställde inspektör Catchpool, sitter på nyårsafton framför en tänd brasa i den förres sällskapsrum. De debatterar vad som egentligen var motivet som drev den mördare de precis tagit fast. Därefter börjar Catchpool återberätta duons dagar på herrgården Frellingsloe på Norfolk-kusten.
På herrgården återfinns ett brokigt karaktärsbibliotek med personligheter, alla med olika mycket laddade inbördes relationer. De känns alla väldigt Agatha Christie, med sina interna konflikter och potentiellt dolda motiv. En av personerna på plats är Cynthia Catchpool, inspektör Catchpools mamma. Det är hon som förmår Poirot att resa dit trots ett initialt motstånd. Hennes väninna, bosatt på Frellingsloe, är utom sig av oro för att hennes (visserligen redan döende) make ska bli mördad. Detta eftersom en annan patient bragts om livet tidigare samma höst, på just samma sjukhus som den sjuke mannen ska bli inlagd på efter nyår. Hela tiden tickar klockan. Inte inför något farligt ska ske. Utan som en nedräkning för hur lång tid Poirot och Catchpool har på sig för att lösa fallet om de ska hinna tillbaka till London för att fira jul hemma.
Uppfyller alla förväntningar på en klassisk Poirot-deckare
Sophie Hannah har tagit över Hercule Poirot-stafettpinnen med den äran. Nu är det visserligen ganska många år sedan jag läste en Poirot-bok skriven av Christie. Men jag tycker att Hannahs såväl tempo som språk och anda känns spot on för originalet. Och med tempo, så menar jag ett ytterst makligt sådant. Det bjuder dels in till en behaglig mysläsning. Dels lämnar det gott om utrymme för läsaren att själva grubbla över vem som är mördaren. Det finns bara en begränsad mängd namngivna karaktärer, så vem hade motiv och möjlighet? Det här är en deckare med en generös mängd cliffhangers. Ibland kan det vara tålamodsprövande att inse att man inte får ta del av riktigt all information. Åtminstone serveras den inte till läsaren i samma stund som Poirot och inspektör Catchpool får tillgång till den. Men det är ju också så upplägget för Poirot-böckerna alltid har sett ut.
Relationen mellan Poirot och Catchpool stämmer också väl med mina minnen av hur Poirot brukar arbeta med en adept. I vanlig ordning är det som läsare enklare att liera sig med Catchpool. Hans gissningar är ofta ett eko av mina. För klurighetsgraden på ledtrådarna är så pass svår att åtminstone jag inte ens kommer nära någon lösning. Som vanligt imponerar Hercule Poirots slutledningsförmåga stort. Men boken är skriven på ett sätt som gör det roligt att gissa och fundera – även om man är fel ute.
Mindre julkänsla än förväntat i ”Hercule Poirots stilla natt”
Det enda jag egentligen hade velat ha mer av i ”Hercule Poirots stilla natt” är julstämning. Omslaget ihop med titeln gjorde att jag förväntade mig rikligt med julskildringar från ett brittiskt vinterlandskap. Snö som faller, dignande julbord, kanske christmas carolers som kommer till dörren och sjunger julsånger? Alla sådana inslag lyser med sin frånvaro. Inspektör Catchpool klär dock en överraskande mängd julgranar fulla med pynt. (Något som visar sig vara mer relevant för handlingen än man först kan tro.) Är man specifikt ute efter en deckare i julmiljö, så finns det antagligen andra böcker som bättre uppfyller förväntningar. I alla övriga avseenden kommer man bli nöjd med den mysläsning som är ”Hercule Poirots stilla natt”.
