Nikki har träffat drömmannen. Tillsammans har de köpt drömlägenheten i Hornstull och nu väntar drömlivet runt hörnet. Men så kommer han hem en dag och säger orden som kommer upprepas i Nikkis huvud om och om igen. ”Jag är inte kär i dig, jag är säker, jag vill sälja lägenheten, det är slut.” Vid den punkten inleds Nadia Kandils debutroman ”han kom hem och sa det är slut”. Från ingenstans slungas Nikki in i ett vakuumliknande mörker. Och hon är villig att göra vad som helst för att inte känna hur det känns att maktlös se livet krossas framför sig.
Den första tiden byter hennes vänner av varandra för att se till att Nikki aldrig behöver vara ensam hemma. Nikki sitter som paralyserad i soffan. Gardinerna är neddragna. Samma naturdokumentärer, med samma lugnande berättarröst från Henrik Ekman, rullar konstant på tv:n. Vännerna försöka få henne att äta, och uppmuntrar till promenader. Terapeuten de får iväg henne till säger samma sak. Men Nikki har läst att det tar elva veckor för kroppens neuroner att koppla om. För att hon ska kunna sluta älska mannen som dumpade henne så brutalt. Och hon har en egen idé om hur hon bäst ska klara sig igenom tiden fram till dess.
Ovanligt tydligt utmejslad huvudkaraktär
”han kom hem och sa att det är slut” är skriven i jag-perspektiv, och följer Nikkis tumultartade inre tankebanor. De första sidornas stream of consciousness-stil tycker jag först är svårt att komma in i. Men det sätter samtidigt tonen för exakt hur Nikkis hjärna fungerar. Det drar in läsaren i det chockskadade perspektivet hos någon som upplever sig precis ha förlorat både allt de hade och framtiden de såg som säker. Även resten av boken präglas av en likartad stil. Nikkis tankebanor är långa och fattiga på skiljetecken. Jag uppskattar stilen i ”han kom hem och sa att det är slut” mer och mer ju längre in i boken jag kommer. Det är sällan en karaktärs personlighet blir så tydligt utmejslad på bara 200 sidor.
Det är också sällan jag läst en bok med en så osympatisk huvudperson som Nikki. Hur mycket man än känner med hennes sorg och chock så börjar man, allt eftersom handlingen fortlöper, alltmer sympatisera både med hennes vänner och till slut även med den före detta pojkvännen. Jag kämpar för att hitta några försonande drag. Tänker att det kanske är Nikkis sorg och ångest som förvrider henne till en sämre version av sig själv? Som får henne att se ned på alla omkring henne och vända sig till värktabletter och droger, bort från vänner och familj. Men när exet får in en sista fullträff på Nikki är det inte utan att man kommit till en punkt där man håller med honom. Aj.
”han kom hem och sa det är slut” väcker känslor, men inte de jag trodde jag skulle känna
Nikki må vara en karaktär jag har svårt att försona mig med, och ännu svårare att relatera till. Men jag finner ändå en behållning i ”han kom hem och sa att det är slut”. Just för att den är så skruvad. Vad är det för liv som skildras egentligen? Pengar är inget problem. Droger ett samtal bort. Vill exet ha tillbaka lägenheten? Bara att flytta in i en svit på stans dyraste hotell. Status, mode, livsstil – det som är ”rätt” är samtidigt så snävt att ingen kan passa in mallarna. Det finns bara ett fåtal inslag i Nikkis liv som jag känner igen mig i. De återkommande beskrivningarna hon gör av de svenska true crime-dokumentärer hon övergår till när naturdokumentärerna inte längre räcker till är kanske det bästa exemplet. Hand upp alla andra som också kunde identifiera varenda brottsfall.
Vanligtvis när jag läser om traumatiska händelser, och att bli oväntat dumpad av sin sambo man planerade att bilda familj med är ett trauma, så fylls jag av sympati. Jag blir berörd av det som skildras. Men jag känner ingenting alls för Nikki när boken är slut. Däremot uppstår en desperat längtan efter andra att få diskutera boken med. Särskilt slutet, som jag verkligen brottas med att förstå.
Så visst väcker ”han kom hem och sa det är slut” känslor. Men kanske inte riktigt de känslor jag trodde att jag skulle känna. Huruvida det är bra eller dåligt har jag svårt att bestämma mig för. Oavsett vad svaret är, förutspår jag att det här kan bli en storfavorit för alla vinterns bokcirklar på jakt efter en bok som väcker diskussion.
