När ”Gräshoppans år” släpptes blev jag direkt lässugen. Jag har alltid gillat snabbat spionthrillers. Och det här kändes som en bok som bockade av alla mina önskemål för bra läsunderhållning. När jag så fick ”Gräshoppans år” i min hand insåg jag att den överst på baksidan beskrevs som ”Efterlängtad uppföljare till Terry Hayes legendariska spionthriller ”Jag är pilgrimen”. Det fick mig att tro att jag borde läsa ”Jag är pilgrimen” först. Det var ett misstag.
Terry Hayes första bok ”Jag är pilgrimen” är ett mästerverk till thriller
Redan några sidor in i ”Jag är pilgrimen” var jag helt fast. Jag åt frukost med boken i handen. Klädde på mina barn med boken i handen. Badade med boken i handen. På arbetstid fick jag gömma boken från mig själv för att inte fortsätta läsa. ”Jag är pilgrimen” är allt jag önskar att en bra thriller ska vara. Otrolig i sin händelseförveckling men ändå realistisk nog att skapa ”tänk om”-känslan i mig under läsning. Tänk om detta är något som händer på riktigt? ”Jag är pilgrimen” är en 800 sidor lång mastodont. Men den tog slut alldeles för snabbt.
Med Hayes första bok avklarad tog jag mig an ”Gräshoppans år” med enormt höga förväntningar. Och ja, det var ju dumt. Trots mycket snarlika premisser är dessa böcker så olika varandra. De skulle nästan kunna vara skrivna av olika författare. För det första är ”Gräshoppans år” helt fristående. För det andra har den visserligen samma snabba handling som Hayes första bok. Men det är något med tempot som känns lite hackigt. Bokens ensamvarg till huvudperson är lite svårare att knyta an till. Men det är bikaraktärerna som framför allt inte klickar för mig på samma sätt som i ”Jag är pilgrimen”.
Det märkligaste är ändå hur boken utvecklar sig någonstans efter 500 sidor. Och det här är en spoiler, så vill du bli lika tagen på sängen av ”Gräshoppans år” som jag blev, läs då inte mer av denna recension.
”Gräshoppans år” har den mest oväntade plot twist jag någonsin upplevt
Efter 500 sidor går ”Gräshoppans år” från att vara en spionthriller till att bli en… fantasybok? Jag vet inte hur jag annars ska kategorisera den. Förvecklingen sker så plötsligt att jag initialt tror att något är fel. Jag gjorde bokstavligt talat rörelsen när man slår ihop boken och ser sig omkring för att kolla om någon annan är med på det sjuka som precis hände? Men jag satt ju ensam i ett omklädningsrum när mina barn hade simskola. Så ingen mer än jag bevittnade i just den stunden hur bokens huvudperson plötsligt 1) gör en tidsresa samt 2) träffar på vad som bäst kan beskrivas som genmodifierade utomjordingar. Ursäkta, va?
Gillar man den typen av av böcker så är ”Gräshoppans år” helt klart en spännande bok. Ofta med scener så detaljerade att de känns som tagna ur en actionfilm. Men att tre fjärdedelar in i boken, efter att den grundligt utmålats som en realistisk thriller likt ”Jag är pilgrimen”, växla till tidsresor och aliens utan förvarning måste jag erkänna tappade mig som läsare. Hade jag inte läst Hayes böcker i kronologisk ordning kanske jag varit mer öppen för händelseförvecklingen. Men som det nu är lämnar ”Gräshoppans år” mig djupt förvirrad och inte helt tillfredsställd. Den läsning jag trodde jag skulle få uteblev.
Till den som är sugen på att läsa ”Grähoppans år” säger jag: gör det. Men om du redan läst ”Jag är pilgrimen” så bör din inställning vara att Terry Hayes två titlar är helt obesläktad med varandra. Alla andra förväntningar lär göra dig besviken.
