”Flugorna” av Carmen Mola är en klassisk, modern deckare. Boken följer polisinspektören Elena Blanco, som arbetar för Brottsanalysenheten (BAC) i Madrid. Efter att en ung, romsk kvinna vid namn Susana Macaya hittas brutalt mördad i en park är polisen Angel Zárate först på plats med sin kollega. Men då fallet bedöms som potentiellt svårlöst, i synnerhet när det visar sig att Susanas syster Lara mördats på ett mycket snarlikt sätt sju år tidigare, får BAC ta över utredningen. Angel lyckas dock nästla sig in i gruppen, då han ogärna vill släppa sin första mordutredning.
Elena är en komplex person. Hon är psykologiskt jagad av sitt eget förflutna. Hennes enda barn försvann när han var fem år gammal. För att döva sina sinnen och trösta sina sorger går hon helt in i sitt arbete, och sätter stolthet vid att alltid utöva jobbet korrekt – utan genvägar i gråzonen. Privatlivet präglas däremot av alkohol, karaoke och en mer tveksam kameraövervakning av torget utanför hennes bostad. Mordet på Susana Macaya visar sig dessutom vara mer komplext än man först kan tro. Framför allt för att mannen som dömdes för mordet på hennes syster Lara fortfarande sitter i fängelse. Så hur kan någon ha mördat Susana på exakt samma, mycket unika sätt?
Bakom ”Flugorna” döljer sig en manlig författartrio
Den plågade polisen som huvudperson i deckarserie är inget nytt. Snarare är det vid det här läget vad man förväntar sig. Ska man tro på litteraturen så existerar inte lyckliga äktenskap eller en problemfri bakgrund för poliser? Som svensk läsare är jag dock främst van vid att läsa deckare som utspelar sig i amerikanske, engelska eller förstås nordisk miljö. Det är därför lite uppiggande med miljöbeskrivningar från spansk stadsmiljö och landsbygd som omväxling.
Det var först efter att jag läst ut ”Flugorna” som jag ögnade igenom eftersättsbladet och förstod att Carmen Mola var en pseudonym. Egentligen är det en författartrio som ligger bakom ”Flugorna” – Jorge Díaz, Agustín Martínez och Antonio Mercero. Det står också att:
”Carmen Mola har tilldelats Premio Plantera de Novela 2021 för den historiska thrillern La Bestia, vilket framkallade en internationell debatt om gemensamt skrivande och om användandet av en kvinnlig pseuodonym i 2000-talet.”
Jag kan meddela att den debatten gått mig helt förbi. Men att även jag blev lite fundersam över att tre män skriver under en kvinnas namn. Särskilt som åtminstone ”Flugorna” innehåller skildringar av såväl sex som grovt våld som faktiskt känns som det är beskrivet med en klassisk manlig blick. Det ska nämnas att författarna inte heller räds för formuleringar som bäst beskrivs som ren och skär gore. Det är larver, ruttnande kadaver och tortyr. Vissa scener är svåra att ta sig igenom utan att må illa.
Spännande läsning men värsta sortens slut
Den stora behållningen med ”Flugorna” tycker jag är att den är tight skriven. Boken är formad på ett sätt som gör att man hela tiden vill veta mer, men som ändå lämnar utrymme för detaljer. Den är också rätt klurig. Som läsare kan man aldrig känna sig riktigt säker på vem mördaren är, eller ens vad motivet kan utgöras av.
Trots att ”Flugorna” är snabb och spännande läsning så är jag osäker på om jag skulle läsa fler böcker om Elena Blanco. Främst för att jag verkligen, verkligen ogillar böcker som slutar i en enda stor cliffhanger. Att tv-serier vill få tittarna tillbaka till nästa avsnitt kan jag ha viss förståelse för. Men en bra bok, även om den är en del av en litterär serie, ska kunna väcka lust för mer läsning utan att den avslutas mitt i en ytterst dramatisk händelse.
