Den 26 september kommer ”Färjan” av Mats Strandberg som serie på SVT. Jag är taggad. ”Färjan” är nämligen en av mina favoritböcker inom vampyrgenren, och tro mig: jag har läst många vampyrböcker. Jag har till och med universitetspoäng i vampyrfikton. Böcker om vampyrer är, om jag får säga det själv, mitt expertområde. Är man, likt mig, något av en färjefobiker är ”Färjan” dessutom ett mycket bra verktyg att gjuta olja på (fobi)vågorna med. Pun intended.
Välkommen ombord finlandsfärjan
Redan på färjeterminalen får vi möta passagerna som ska kryssa över Östersjön på en finlandsfärja. Det är en brokig skara: tonåringar med sina familjer, en artist vars karriär gått i stå och nu regelbundet gigar ombord, väktare som ska hålla ordning på sjön, folk som ska festa, andra som hoppas hitta kärleken, andra som helt enkelt bara behöver en paus från vardagen. Under tiden de kliver ombord, kör bilarna in på bildäck – och där lurar något kusligt. Nej, inga trasiga bogvisir. Något gammalt, något hungrigt, något som kommer vända upp och ned på kryssningen.
Ganska snart börjar gäster uppträda aggressivt och väktarna undrar vad tusan det är som händer. Spoiler alert: det är någon som är sugen på blod och har vassa tänder. Kaoset är snart ett (blodigt) faktum.
Karaktärer tecknade med kärlek
Det är länge sedan jag läste ”Färjan”. Jag läste den i samband med att den kom ut, vilket är tio år sedan i år. Ändå är vissa av scenerna i denna bok fortfarande kristallklara för mig. Mina favoriter i boken är tonåringarna och under flera år slängde jag mig med deras catch phrase: ”men helst” (vilket väl går att jämföra med Chers ”as if” i Clueless).
Men det jag gillar allra mest, är hur Mats Strandberg skriver fram karaktärerna i ”Färjan”. Det hade varit så lätt att driva med passagerarna ombord en finlandskryssning, att göra sig lustig över dem och kanske till och med se ned på dem. Men aldrig ens för en sekund, är detta känslor som Strandberg förmedlar. Han behandlar alla karaktärer med så mycket respekt och kärlek att det som läsare är väldigt lätt att omgående få känslor för alla i det breda persongalleriet. Vissa gillar man mer, andra gillar man mindre.
Strandbergs författarskap är fullt av kärlek
Vördnaden för och kärleken till karaktärerna är något som är genomgående för Strandbergs författarskap överlag: hur han alltid lyfter sina karaktärer med en varsam och kärleksfull penna. Det är en av de främsta sakerna som alltid får mig på fall när jag läser hans böcker. Det och hur han så mästerligt använder sig av det svenska språket. Här hamnar jag alltid, när jag skriver om Mats Strandbergs böcker, i en kärleksförklaring. Jag är så förtjust i hans sätt att skriva. De är gestaltande utan att för den sakens skull någonsin kännas långrandiga. De har vackert tecknade karaktärer med utsökt dialog. Vi får samhällskritik men också mycket värme och kärlek. Och ändå, som tur är, är också ofta jäkligt obehagligt.
Samtidigt som jag verkligen förstår varför kulturskribenter gärna vill kalla honom för Sveriges Stephen King, vill jag helst inte vill dra samma starka likhetstecken mellan de två skräckmästarna. Jag tycker nämligen att King ofta är alldeles för långrandig och inte sällan skriver bort mig som läsare med sina tegelstensböcker. Det är klart jag älskar Stephen King, men jag tycker bättre om Mats Strandberg. Jag känner mig aldrig vilse i en bok av Strandberg. Han tar hand om mig som läsare, samtidigt som han skrämmer livet ur mig om natten.
Stolt Strandberg fangirl
Ibland skäms jag lite över hur mycket jag fangirlar kring Strandberg (och Sara Bergmark Elfgren). Sedan skärper jag mig. Även svenska författare förtjänar sina fangirls. De förtjänar oss som läser allt de släpper direkt på releasedatum och höjer dem till skyarna, för varför ska bara författare som King, Hoover och Maas få denna fanbehandling. Jag är en stolt fangirl. Så. Då var det sagt.
Är man sugen på att läsa en riktigt köttig och blodig skräckhistoria som utspelar sig på en institution som med lätthet hade kunnat inkluderas i Sveriges kulturkanon (finlandsfärjan alltså), så ska man sänka tänderna i ”Färjan” av Mats Strandberg. Om du läser den innan eller efter du ser serien, spelar nog ingen roll. Så länge du läser den. Detta är en samtida vampyrklassiker! Tro mig, jag är ju som sagt expert på området.
