Den 7e april 2017 var min yngsta dotter två månader och fyra dagar gammal, och jag var i egenskap av barnvagnsinfluencer inbjuden på ett event på en barnbutik på Gamla Brogatan, precis i korsningen vid Drottninggatan. Det var på en fredag, den dag i veckan då min man var föräldraledig. Tillsammans tog vi bilen in till stan, minglade på eventet, och gick sen längs Drottninggatan tillbaka till parkeringshuset. En stund innan lunch var vi hemma igen. Några timmar senare kom nyheten som chockade hela Sverige, och lamslog stora delar av Stockholm.
Så ser min relation till terrordådet på Drottninggatan ut. För likt andra stora nyhetshändelser har de flesta sin egen berättelse från dagen. I ”Drottninggatan” har Åsa Erlandsson både samlat berättelser och försöket gå på djupet med hur det kunde ske. Under läsningen påminns jag flera gånger om Åsne Seierstads bok ”En av oss”, om terrordådet i Norge – i Oslo och på Utøya den 22 juli 2011. Båda författarna ger utrymme till offrens ögonvittnesskildringar och för hjärtskärande återgivningar av de anhörigas oro och därefter försök att fortsätta leva.
”Drottninggatan” ger en bra helhetsbild över vad som hände
Men de letar sig också tillbaka. De försöker kartlägga förövarens eget liv och möjliga personliga resonemang som ledde fram till deras dåd. Båda skildrar även den politiska bakgrund som leder fram till beslut som utgjort länkar i kedjan som ledde fram till det som inte fick hända. Åsa Erlandsson skriver mycket om systemet för att söka asyl. Om hur polisen och SÄPO arbetar och hur deras förutsättningar förändrats. Hon infogar även en inblick i vad terrordådet på Drottninggatan fick för följder på samhällsnivås. Samt jämför Sveriges (o)förmåga att stötta alla offer jämfört med hur andra europeiska länder sköter liknande situationer.
När ”Drottninggatan” gavs ut år 2022 så kände jag inte för att läsa boken. Terrordådet kändes så hemskt, att glömma och gå vidare blev lättare. Och det är just lätt att säga, när man på inget sätt blev direkt drabbad. När jag läste boken strax före att det gått åtta år sedan den 7 april 2017, så trodde jag att tiden skulle hunnit skapa distans. Så blev det inte. Boken fick mig att gråta många gånger. Jag mindes plötsligt allt för väl bilder jag sett men önskar att jag inte sett. Natten efter att jag läst ut boken hade jag svårt att sova. Jag drömde odefinierade mardrömmar, vaknade flera gånger med hjärtklappning. Ändå är jag glad att jag läste boken. Åsa Erlandsson har skrivit den på ett sätt som gör ”Terrordådet på Drottninggatan : Ett reportage” till en både inkännande och upplysande läsupplevelse.
När det gäller terrorism vill man gärna bara dra täcket över huvudet. Låtsas att det inte hänt, glömma att det kan hända igen. Men så fungerar tyvärr inte världen. ”Drottninggatan” är en bra påminnelse om hur verkligheten ser ut.
