”Den vilda rättvisan: judisk hämnd efter förintelsen” av Kenneth Hermele är en historisk kartläggning av judisk hämnd. Boken tar upp exempel som föregår andra världskriget, men fokus ligger på efterkrigstiden. Hermele tar även upp händelser i modern tid, som ett sätt att förstå sig på vad den judiska hämnden idag kan ha utvecklats till.
Redan tidigt i läsningen kommer jag att tänka på uttrycket om droppen som urholkar stenen. Hämnd kanske måste ses i ett mycket större sammanhang. Inte bara som en relation mellan hämnaren och dennes offer, eller som ett behov eller en drift som uppstår på släktnivå eller kanske inte ens samhällsnivå. Kanske ska man också väga in ett in generationsöverskridande perspektiv?
Modern forskning lutar allt mer mot att trauma kan påverka DNA. Det engelska begreppet är ”intergenerational trauma”. ”Den vilda rättvisan” får mig att fundera över vad som händer med personer tillhörande judiska släkter – där generation efter generation har jagats, hotats, skadats och mördats? Kanske är ett sådant genetiskt arv något som är värt att hålla i åtanke när man betraktar judisk hämnd.
”Den vilda rättvisan” tvingar läsaren till reflektion
En stor del av ”Den vilda rättvisan” har jag även svårt för att inte läsa boken genom feministiska glasögon. Undertiteln är ”Judisk hämnd efter förintelsen”. Men Hermele inkluderar även fragment av en diskussion om hur hämnd verkar skilja sig åt beroende av kön, något som blir tydligt även i den statistik han presenterar. ”Vem blir hämnare? […] Det beror på.” (sida 315) skriver Hermele i slutet av ett kapitel. Men en faktor är given – den våldsutövande hämnaren är så gott som alltid en man. Judiska kvinnor valde i betydligt större utsträckning det Hermele själv betecknar som ”den snälla hämnden”.
Precis som förra boken ”Inte som lamm till slakt” får ”Den vilda rättvisan” en lärobokens effekt på mig. En bra bok får mig alltid att tänka på dess handling. Men det här är en bok som inte bara får mig att tänka. Den får mig också att reflektera över vilka tankar som kommer till mig, och varför. Jag känner mig lite smartare efter att boken är slut. Inte bara för att jag de facto lärt mig mycket nytt, utan för att jag känner att mina tankebanor utmanats av hur Hermele har skrivit boken. Han står inte bara framme vid katedern och undervisar, utan bjuder in sina läsare till mentala diskussioner. Är hämnd en judisk fråga? Nej men det är hämnd i judiskt sammanhang som ”Den vilda rättvisan”. Men boken är precis lika intressant för den som inte är jude, för den som inte är intresserad av förintelsen.
