Det har gått två år sedan sista boken i den omåttligt populära deckarserien om Ruth Galloway publicerades. Medan jag (överlag) tyckte väldigt mycket om böckerna om Galloway, har jag inte varit lika förtjust i Griffiths serie om polisen Harbindar Kaur. Jag tillät ändå mig själv att vara försiktigt positiv när jag läste om ”De fastfrusna”, den första boken i hennes nya serie om Ali Dawson som utreder kalla fall. Riktigt kalla fall. Så kalla att de är fastfrusna. Jag missade dock en liten detalj: för att lösa dessa fall, reser Dawsons arbetsgrupp i tiden. Bokstavligen.
Kalla fall och tidsresor
”De fastfrusna” av Elly Griffiths är alltså den första boken om Ali Dawson. Ali jobbar för en hemlig avdelning inom polisen. De jobbar med kalla fall, vilket också är fronten för verksamheten. Man brukar säga att arbetet med kalla fall är en resa i tiden. I Alis fall är tidsresorna ingen liknelse, de är ett faktum. Ali ingår nämligen i en utredningsgrupp som också är ett ytterst hemligt forskningsprojekt: man har nämligen kommit på ett sätt att förflytta sig i tiden. Genom att skapa en port, kan medlemmarna i Alis utredningsgrupp resa i tiden. Det har sina begränsningar, det är inte alltid de tar fysisk form på andra sidan tidsporten.
Det senaste fallet rör en excentrisk aristokrat som blev anklagad för mord år 1850. Hans nutida släkting, en konservativ minister, kontaktar teamet och ber specifikt om Alis hjälp. Hennes son Finn arbetar med ministern, och när även Finn dras in i fallet blir det personligt. Men det finns ett problem: När Ali skickas till mitten av 1800-talet, landar hon i ett smutsigt London i tidstypiska kläder och upptäcker att hon i allra högsta grad har fysisk form. Folk kan se henne, hon kan äta, samtala och uträtta sina behov (inte helt lätt i tidstypiska kläder, ska det snart visa sig). Men vad värre är: porten tillbaka till nutiden fungerar inte. Hon är fast i år 1850.
Inledande skepsis visar sig bli en bladvändarfest
Jag måste erkänna en sak. När jag insåg att detta handlade om tidsresor blev jag lite modfälld. Jag hade tänkt mig något mer i linje med Ruth Galloway-böckerna: smart kvinna som utreder gamla fall. Tidsresor är generellt inget jag är särskilt intresserad av (med några få undantag). Under bokens första kapitel tänker jag flera gånger att detta bara är för fånigt. Men plötsligt inser jag att jag är förvånande investerad i berättelsen. Det är när Ali väl hamnar i 1850 som berättelsen vaknar till liv för mig. Det går snabbt, lika snabbt som i Ruth Galloway-böckerna och ”De fastfrusna” är helt klart en bok som man kan tugga sig igenom på ett par kvällar.
Vissa saker känner man tyvärr igen lite för väl från Ruth Galloway – det finns en underliggande aning av kroppsskam och även åldersnoja. Inte alls lika tydlig som i böckerna om Ruth, men ändå lätt att identifiera om man tittar efter den. Ali har dock en betydligt bättre självkänsla än vad Ruth Galloway har, vilket är skönt. Hon är lite rivigare och jag uppskattar alltid en kvinna i min egen ålder (runt 50) som både har brandbilsrött hår och näsring (givetvis ett problem när man ska resa långt tillbaka i tiden).
Myscrime som trots allt ger lite mersmak
Jag tänkte i början av boken att jag nog inte kommer läsa kommande böcker i denna serie. Men nu när jag är klar med ”De fastfrusna” av Elly Griffiths inser jag att det kommer jag absolut visst göra. Jag har svårt att tro att denna serie kommer bli lika framgångsrik som Ruth Galloway-serien, men som palettrensare fungerar ”De fastfrusna” alldeles utmärkt.
