”Vad var det egentligen jag nyss läste?” säger jag till min man när jag lägger ifrån mig ”Body double” av Hanna Johansson. ”Det kan ha varit på det här sättet. Eller så var det så här. Men det kan också ha varit så här”, fortsätter jag. Jag är inte säker på att han lyssnar, men jag fortsätter ändå. ”Jag läste att Hanna Johansson gillar filmer som får henne att googla ’ending explained’ och att hon gärna vill att man ska känna ungefär så när man är klar med Body double. Och det har hon ju verkligen lyckats med”.
”Body double” av Hanna Johansson får mig att tänka ”what the fuck”?
Det är inte bara jag som inte känner mig helt säker på att min tolkning av boken faktiskt är rätt. DN:s Sandra Stiskalo skriver: ”Jag ska inte avslöja hur de tre olika spåren hänger ihop. Inte bara av hänsyn till den som läser för handlingens skull, for the plot, som litteraturvetaren Peter Brooks formulerade det. Jag tvivlar helt enkelt på om mina slutsatser stämmer. Det kan lika gärna vara så att jag läser in ett system, ett sammanhang, där inget sådant finns.”
Möte i en hyfsat tidlös stad
I en hyfsat tidlös och icke namngiven storstad möts Naomi och Laura på ett varuhus som jag tolkar som NK. Jag är till en början nämligen säker på att vi befinner oss i Stockholm. Men jag inser bitvis att detaljerna inte stämmer. I Stockholm har biljettautomaterna till T-banan aldrig låtit PANG!. Det har aldrig funnits kaffekiosker på perrongerna. Det luktar inte eld i Stockholm när det börjar bli kallt. Men det gör det i den här staden, som kanske är Berlin.
Vi befinner oss i en tid utan särskilda tidsmarkörer: inga mobiler nämns, sociala medier verkar inte existera. Är vi ens i vårt eget universum eller befinner vi oss i en parallell verklighet? Det är lätt att fastna i frågor som dessa, men till slut bestämmer jag mig för att släppa taget och lita på att Johansson tar mig fram genom berättelsen. Det är inte nödvändigt att förstå precis allt (även om jag själv nog föredrar att i alla fall förstå lejonparten).
Krypande obehag med en förnimmelse av David Lynch
Naomi och Laura möts när Naomi tar Lauras kappa av misstag när hon ska lämna kafét på varuhuset som trots allt inte är NK. Det är ett stelt möte. Naomi tycker Laura är märklig. Men ändå kan Naomi inte låta bli att se sig om efter Laura tiden efter deras möte. Och till slut möts de igen. De blir förälskade och Laura flyttar snabbt in hos Naomi. Men Laura ÄR märklig. Hon förvandlar sig successivt till en kopia av Naomi, en body double. Naomi är inte helt förtjust, men samtidigt är hon inte heller helt oförtjust. På nätterna viskar hon till och med in i Lauras nacke att hon tror att de är gjord av samma materia. Som läser känner jag hur allt skaver. En så obekväm relation. Spring, Naomi, SPRING.
Parallellt med Naomis och Lauras berättelse, möter vi en kvinna som jobbar med att transkribera berättelser från kassetter till en spökskrivare. Hon lever ensam. Jobbar ensam. Hon har nästan börjat få suddiga konturer, för det är ingen som ser henne. Men så en dag hör hon ett meddelande på en av kassetterna, och hon tror det är riktat till henne. Hon börjar misstänka att hon är iakttagen.
Luddiga konturer i spegeln
Det är svårt att beskriva handlingen, men jag landar ändå i att ”Body double” inte är en klassisk no plot just vibes-bok. Det finns absolut en handling här, men den är, precis som Naomi, Laura och den unga transkriberaren, något suddig i kanterna. Hade ”Body double” varit en tv-serie, hade den haft en låg mättnadsgrad på färgerna, det hade varit dimmigt, grått och fuktigt i luften. Det hade varit som om Twin Peaks mötte Berlin och vänstrade lite med Hitchcock. Det är svårt att inte se vissa likheter med ”Den talangfulle Mr Ripley”. Men medan jag uppelver Ripley som tydlig, nästan kristallklar i jämförelse, är Naomi, Laura och den icke namngivna är raka motsatsen. De är porösa och saknar ofta fast form, precis som de upplever sig själva.
Spännande berättargrepp som får mig att se dubbelt
Ur ett berättarperspektiv är ”Body double” av Sandra Johansson otroligt spännande. Till exempel består texten av många upprepningar. Upprepningar kan göra mig skitirriterad (lex ”Uträkning av omfång”), men de kan också få mig att pirra lite av förtjusning (som i ”Silke” av Alessandra Barisso). I ”Body double” lägger jag snabbt märke till upprepningarna och jag gillar dem mer och mer för var gång de dyker upp. Biljettautomatens PANG!, ”en hyfsat tidlös bild”, kapporna, frisyrerna, porös hud, brunt läppstift, lappen i fick och till slut en känsla av att jag faktiskt ser dubbelt.
Jag vet inte riktigt hur ”Body double” slutar, hur det går för Naomi och Laura, men det är ju också Johanssons avsikt. Kanske får jag helt enkelt bestämma själv? Men det jag bestämmer i slutändan är att inte bestämma något alls. Jag låter det vara öppet och kan, beroende på dagsform, ge den lite olika slut. Det är både befriande och frustrerande på ett sätt som jag, till min stora förvåning, verkligen tycker om.
