Innan jag inleder min recension av Michael Connellys senaste bok, ”Bida sin tid”, är en disclaimer på sin plats. Ett av mina läsprojekt under år 2024 var att läsa alla skönlitterära verk av Connelly som finns utgivna på svenska. Strax före nyår var jag klar med mitt Läsprojekt Michael Connelly. Sedan dess har jag otåligt räknat ned inför att Connellys 39e bok skulle ha sin release. Man kan alltså påstå att jag redan har en väldigt positiv anknytning till dessa böcker. Men också att mina förväntningar var väldigt höga.
I ”Bida sin tid” får vi för sjätte gången följa Renée Ballard. Men även Harry Bosch, och framför allt hans dotter Madeline ”Maddie” Bosch, finns med som viktiga karaktärer. Renée leder en grupp volontärer på Öppna/Olösta, som går igenom och tar sig an olösta grova brott som man tror sig kunna finna en lösning på. Framför allt är det nya framsteg inom DNA-bevisning som gör att tidigare omöjligt mordfall nu kan leda till att man hittar en gärningsman, förhoppningsvis en som fortfarande lever och kan ställas inför rätta. De frivilliga hon har till sin hjälp är en brokig skara människor. En av dem är Colleen Hatteras, den före detta hemmafrun som blev skrivbordsdetektiv och expert på släktträd. En annan är, lite oväntat, svensken Anders Persson som tydligen varit frivillig vid svenska polisen och är en van internetutredare.
”Bida sin tid” lever upp till alla förväntningar på en bra deckare
I sann Connelly-anda innehåller även ”Bida sin tid” flera separata eller löst sammanvävda spår. Renée Ballard blir bestulen på sitt tjänstevapen och sin polisbricka, och måste under radarn försöka få tillbaka dem. Samtidigt hittar Öppna/Olösta en oväntad öppning i ett gammalt fall med en serievåldtäktsman. Den så kallade Örngottsmannen terroriserade kvinnor i Los Angeles i flera år med sina hemska överfallsvåldtäkter i deras hem. Mot slutet av sin brottskarriär övergick han till mord. Och sen försvann han från radarn. Och Maddie Bosch snubblar över något som skulle kunna leda till svaret på en gåta som Los Angeles poliser grubblat på i över 100 år.
För mig var att ”Bida sin tid” som att komma ut ur öknen och få ett efterlängtat glas med iskallt vatten. Jag gjorde allt jag kunde för att dra ut på läsningen. Men Connelly skriver med precis samma fångande tempo som alltid. Hela tiden händer något nytt. Hela tiden löses en knut upp medan en annan trasslas ihop. Jag lägger bara ifrån mig boken ytterst motvilligt. Och som en som redan läst allt annat Connelly har skrivit så slår det mig åter hur imponerande det är att han aldrig upprepar sig. Hur många seriemördare har inte Bosch och Ballard varit på jakt efter sammanlagt? Ändå finns det inga scenarion från tidigare böcker som upprepar sig i ”Bida sin tid”. Jag ser så mycket fram emot alla kommande historier Michael Connelly uppenbarligen ännu bär inom sig. En riktigt bra deckare blir nämligen inte bättre än såhär.
[…] Bida sin tid […]