Redan när jag läste ”Grim” av Sara Bergmark Elfgren i januari, utropade jag att detta nog skulle vara en av årets bästa böcker för min del. Nu när vi är en bra bit in på året, kan jag konstatera att ”Grim” verkligen är en av de två böcker som jag fallit handlöst för.
Tre tidslinjer som snyggt vävs samman
”Grim” har tre tidslinjer. I den ena får vi följa Kasper som har ett riktigt jobbigt år bakom sig, men som äntligen känner att saker klaffar när han får drömjobbet i Grönans spökhus och lär känna Iris. När det är dags för Kasper att påbörja sitt specialarbete, bestämmer han sig för att försöka ta reda på vad som egentligen hände Grim en gång för länge sedan i början av 90-talet. Grim var sångaren i Kaspers pappas mytomspunna dödsmetallband.
Samtidigt får vi följa Kaspers pappa Håkan på 90-talet, som möter Grim och plockar in honom som sångare i sitt death metal-band. De lever för musiken och bandet, men när Grim dör under mystiska omständigheter förändras allt.
Vi får också följa Iris, som pratar med oss i nutid. Iris försöker ta reda på varför Kasper mår så dåligt. Vad hände när han skrev sitt specialarbete?
Nostalgitripp för alla gamla dödsmetallare
Låter det rörigt? Det är det inte. Bergmark Elfgren är nämligen en mästerlig författare som på ett elegant sätt leder oss genom dödsmetallens födelse och scenen i Stockholm, tapetrading och intresset för det ockulta som pyrde hos många på death och black metal-scenen. ”Grim” är ett imponerande välresearchad bok, vilket också det varma mottagandet bär vittne om. För även om detta främst är en bok som riktar sig till unga vuxna, säger författaren själv att hon blivit glatt överraskad över hur många män i 50-årsåldern som hört av sig och tackat för en bra bok. Gissningsvis bär många av dessa män, precis som jag, fortfarande ibland t-shirts med fladdermusliknande loggor.
Att denna bok skulle slå an en (nedstämd och distad) sträng hos mig, var egentligen en riktig lågoddsare. Jag rörde mig i exakt dessa miljöer: Stockholms södra förorter, sommarjobb på Gröna Lund och dödsmetallspelningar varje helg på olika lokaler runt om i kranskommunerna. Det är klart att jag skulle gilla ”Grim”. Men det handlar inte bara om igenkänningen, utan till stor del naturligtvis om karaktärsbyggandet, den pirrande spänningen och en gnagande undran om Grim och oro för Kasper.
Spänningsroman med härligt gotiska inslag
Det är inte ofta jag vill dyka direkt tillbaka in i en gotisk spänningsroman när jag är klar med den, men ”Grim” ville jag läsa om på en gång. Det gjorde jag inte, utan sparar på omläsningen ett tag till. Men en omläsning, det kommer det tveklöst att bli.
[…] häxor har man kommit fel, detta är en bok om kvinnor som anklagas för trolldom. Det finns ingen magi – bara verklighet. Eller i alla fall en version av hur verkligheten kan ha sett […]
[…] mina förhandsfavoriter fanns med: vart var vackra ”Åttonde Huset”, storslagna ”Grim”, hjärtskärande ”Kaffe med mjölk”, boken som fick mitt mammahjärta att rusa: […]
[…] Läs gärna hela recensionen av “Grim” […]