Finns det något härligare än en spökhistoria med ett stänk av gotiska undertoner? Ja, kanske om man ger huvudkaraktären lite svart humor och låter oss åka med henne till Toscana på en familjesemester från helvetet. Och det är redan innan spökena börjar dyka upp. ”Diavola” av Jennifer Marie Thorne är en spökroman som fortsätter växa på mig även efter jag läst ut den.
Det är oktober och som ni vet vid det här laget är jag en spooky lady ända ut i fingerspetsarna. Redan under sommaren skiftar min läsning tydligt till mörka och mustigt blodiga böcker som inte sällan sätter huvudkaraktärerna i riktigt miserabla situationer. Eller skiftar och skiftar, jag strösslar dem väl i ärlighetens namn under hela året, men någon gång i augusti trappar jag upp det en aning. Nu senast var jag väldigt sugen på lite spökerier, och då passade det ju bra att jag hade köpt ”Diavola” av Jennifer Marie Thorne några veckor tidigare.
Hopplösa familjerelationer och arga spöken
I ”Diavola” kastar Jennifer Marie Thorne läsaren rakt in i en hopplöst dysfunktionell familjesemester med extra krydda i form av spöken, gamla hemligheter och ett italienskt gods med mörkt förflutet. Anna, som länge känt sig som familjens svarta får, tvingas hålla masken när familjen samlas i avlägsna Villa Taccola för en semester som hon redan från början är tveksam till att följa med på. Men hon hoppas ändå på lite sol och vila och att kunna ducka familjens gliringar och bemöta dem med svalkande likgiltighet. Men det är något som inte stämmer på godset som Annas föräldrar hyrt. Dörrar som stängs, golv som knarrar, barn som pratar på italienska om natten, och varningar från lokalbefolkningen som viskas. Vad händer när man inte bara försöker överleva spöken utan även måste parera en alldeles särskilt otrevlig familj? Det ska Anna snart bli varse.
Gradvis stegring av både spänning och ilska
Till en början tycker jag att det kanske är lite mesigt med spökerier, men det byggs naturligtvis upp gradvis. Med det sagt: Anna stöter på spökena i nästan samma stund som hon kommer till huset. Grejen är att spökena ter sig nästan som det föredragna sällskapet jämfört med Annas familj. Nej men ärligt talat? Hade jag varit Anna hade jag vänt på klacken redan första kvällen! Ropat ”ha det så bra, låt oss aldrig höras igen”, hoppat på flyget och låtit familjen förgås i spökhuset. Alla i Annas familj, med undantag för barnen, är fullständigt genomvidriga. Att Anna över huvud taget står ut med dem är bokens i särklass största mysterium. Men å andra sidan är det kanske just därför hon kan tackla ett mordiskt spöke med en stor dos humor. För Anna är rolig (även om, eller just för att, hennes familj verkligen inte är det). Hennes interaktioner med spöket är, trots dess onda intentioner, oerhört underhållande. Annas ton får tio av tio.
Jag har faktiskt inte kunnat sluta tänka på ”Diavola” sedan jag läste ut den. Att få blir riktigt arg på en orättvis familjedynamik kan vara rätt härligt, så länge det inte är ens egna det handlar om. Som läsare sitter jag och hoppas på att Anna till slut kommer frigöra sig från den giftiga familjerelationen. Om jag får mina önskningar uppfyllda? Det tänker jag sannerligen inte berätta. Läs boken istället!
